dertill och linge nog måste hon ruska på den sofvande, innan denna öppnade ögonen. Andtligen gaf patrenten till en ling gäspning, sträckte kraftigt ut armurne, rätade sig upp ur sängen och fästade förvånande blickar på Fru Bonncfond. Hvad vill ni min fru?, utbrast hon. —Hvad jag vill? Ni kan väl föreställa er det, min goda gumma... det här ser ut att gå bra. . Goda tecken. Skall snert vara gjordt, — Nå! hvad är det ni pratar om? Går bra! . Skall snart vara gjord! . . Den der rotvälskan förstår jag mig inte på. — Har då ej er man sagt er? — Min man. Ha! ha! ha! Hvilket gyckel! min man! — Er man eller någonting annat, det qwitar mig lika. Hvad som är säkert är, att han sökt upp mig för att jag skulle förlossa er. — Förlossa mig! . . är iag då i fingelse? — Intet skämt rmin fru; jag är baromorska och är här för att . . . — Barnmorska! Ha! ba! ha! Man har drifvit gäck med er, min kära frö, — Låt se! . . ack! min gud! mitt linne! Fru Bonnmefond öppnar häftigt dörren och störtar ut i rummet, der hon lagt sitt lakan och sina servietter, Allt är försvunnet. Barnmorskan är förtviflad: hon skriker, hon söker i asla vrår, och ropar ta? fast tjufven; tilläg gande att hon skulle gå efter polisen. — Gå efter f-n sjelf, om ni vill, men låt mig få sofva i fred.v — Fru Bonnefond aflägsonar sig ändtligen uuder upprepande af sina hotelser. Denna dram har i dag fått sin upplösning inför poliskammarn. Hufvudpersonen är likval frånvarande. Fru Bonnefond och den unga qvinnan, som hon besökt för att bistå med sin konst, äro de enda parterrke: den förra såsom klagande, den sednace i egeuskap af anklagad. Barnmorskan berättar vidt och bredt hvad vi här ofvan framställt. Den unga qvinnan, som kallar sig Aunneite Lerouge, ber visst tie gånger om ordet under denua berättelse. Slutligen, då ordningen kommer till henne, stiger hon upp, jemkar till rätta sin rutiga kappa och afger följande svaromål: Man kan verkligen säga, att den som fått stryk, får betala fiolerna. Jag käns:er alls inte den der karlen; han bad mig att få passera natten hos mig och jag s:mtyckte. Hemkomna, invi-. terade ban mig på supe. Jag gick ut och hand lade ett stycke skinka och en flaska vin. Vår! supe räckte tills framåt morgonen och sedan gingo vi till sängs. . . Jag svär på, att han lagt: något sattyg i viset, ty jag var liksom död och! har haft hufvudvärk ett par dagar. Ett bevis ; på ait jag icke var för inte derinn-, är att j:g: också har blifvit bestulen. Han knep mitt ur, min nattrock, tre lintyg och fyra livres, tie sous, ! som fanns i min na:tkommod. I Då henves utsago icke kunde vederläggas, fann domstolen för godt att befria henne från talet.