Aftonbladet – 16 maj 1838, sida 2

Man har hört så mycket deklameras emot vår negoistiskan tid; Prelater i Götheborg och Wexio hafva lexat upp den, och en vis i Upsala högtidligen på vers förklarat den för närelös.v Och knappast hinner iidningen om någon nöd, någon olycka sprida sig kring land och stad, förrän tusentals händer skynda med milda gåfvor att afbjelpa eller lindra den. Så inom vårt eget land, så inom andra. Exemplen äro färska. Eller månne det väl var egoismen, som nyss satte alla dessa händer i verksamhet till dessa sköna och smakfulla arbeten, med hvilka stockholms Damer kunma glädja sig att hafva förvandlat månget barkbröd i Dalarne till sädesbröd, och aftorkat mången tår, gråten på det nedbrända Wexiös ruiner? Och denna sympathi, som öfverallt likt ett troget echo mött hvarje appell till det allmänna välgörandet för våra nödstälda bröder, är denna en symptom af egoism? I sanning, aldrig var då någon tid mera egoistisk än vår. Men det är icke blott landsmän, som behjerta hvad landsmän lida; främliogar från fjerran land komma och lägga ned sina gåfvor på askan af de förbrända husen och inbjuda vänligt de husvilla att åter resa dem ur gruset. Så hafva Frankfurts, ädla invånare redan gjort emot Wexiö, och konsten inom deras urgamla murar beredde sig till ett lika kärleksverk. Haydns oratorrum, Skapelsen, skul:e den 29 April uppföras till förmån för de brandskadade i Wexiö, och Grefvinnan Rossi, under hvilket namn Läsaren utan tvifvel igenkänner den verldsbekanta Henriette Sontag, hade erbjudit sig att ensam utföra Gabriels parti i detta kolossala mästerverk. Vi föreställe oss lifligt, buru all denna välgörenhet emot Wexiö skall glädja bjertat hos Frithiofs skald, han som så varmt förespråkat den olyckliga stadens nöd. Han skall se, att den tid om hvilken hän tyckes tänka så ringa, icke liknar dessa män i Evangelium, som gingo framom den af röfvaren sargade och låto honom ligga, utan att den har Samaritanens sinne, som varkunnade sig och göt olja och vin i såren,