Aftonbladet – 4 maj 1838, sida 2

Vi utbedja oss att med några ord få återkomma till en i gårdagsbladet meddelad insänd artikel, om vårt Svenska Kofferdi-sjöfolk och deras moraliska förbättrande. Denna artikel, ehuru i flera fall af värde, genom de på sak och erfarenhet grundade anmärkningar författaren framställt öfver ett ämne, som är föremål för ett nyligen stiftadt filentropiskt sällskaps verksamhet, och serskildt kommer att handläggas af den kommitte regeringen för sådant ändamål utnämnt, torde likväl icke böra lemnas utan några observatiover. Författaren hade, som läsaren torde erinra sig, till utgångspunkt, hufvudsakligen antagit, att sjömannens belägenhet icke är så förskräckligt vanlottad, som man i allmänhet föreställer sig, och i detta afseende gjort en jemförelse emellan sjömannens vilkor och de i andra yrken arbetande klasserna. Hvad författaren i detta hänseende andrager, är visserligen ganska talande, men vi skulle tro, att icke heller sjömannasällskapet i sina åtgärder och skrifter på något sätt utgått ifrån den tankan, att sjömansyrket i sig sjelf är beklagansvärdt, utan snarare tvertom endast ifrån dena erfarenheten, att sjömannen när han kommit hem, och under den tid han vistas i land, under närvarande omständigheter, eger i sin inre moraliska kraft ett alldeles för litet skydd emot de faror och den uselhet, hyvari man nu ej sällan ser honom nedsjunka, för att kunna umbära all yttre omvårdnad af samhället. At sjömannasällskapet i sjelfva verket syftar till samma ändamål, som Förf. af artikeln i gårdagsbladet, nemligen till moralitetens förbättrande, behöfver naturligtvis icke betviflas. Detkommer då blott an på, huruvida icke hans anmärkningar i afseende på d: sätt, som blifrit föreslagna till ändamålets vinnande, likaledes endast bero på ett missförstånd. Han tror neml., att det utfattiga, trasiga och uthungrade tillståndv, hvari man så ofta ser sjömännen, ntill största delen, ja, nästan helt och bållet, är deras egen skullb, och att de må få nsjelfve sota derförn samt uppger en vacker och på samma förhållanden grundad tafla, huru en sjöman skulle kunna ställa sin hushållning, för att vid fyratio år vara temligen oberoende. Men att sjömäns moraliska oförmåga att i det närvarande tillståndet se sig sjelfve till godo ieke ensamt är deras egen skuld, utan äfven samhällets, som ej gjort något för deras förbättrande, är den sats, sjmaunasällskapet olika med Förf. antagit och man kan då icke klaodra, att någon hjelp lemnas i deras lidande då den endast sträckes till det yttersta lifsuppehälle samt ej befordrar sysslolöshet ochi lätja. Sådana understöd när eländet går förlångt höra till den allmänna mensklighetspligten och medlidandet, som egnas åt sjelfva brottslingen. a Någon motsägelse förefaller ock, då artikelförfattaren angående detta ämne yttrar, att sjömannen, liksom hvar och en annan, till myndiga år kommen, borde få sörja för sig sjelf, men längre ned att, hyrorna ej genast borde utbetalas till en hemkommen sjöman, hvilken visat sig såsom misshushållare. Det sednare vore visst väl, men huru verkställa det, då han är nill myndiga år kommen, och således efter lag bar ätt att disponera om den egendom han sjelf förvärfvat? Ett fordringsbevis kunde i alla fall ej nekes honom, och följden blefve då blott utt han pantsatte detta samt på det sättet föll i! ockrets händer. : Stränga strafflagar, som Förf. ock föreslår, kunna visst vara nyttiga för disciplinen om bord ; ! nen det är klart, att i samma mån, som indi-if idens oförmåga att af egen drift fullgöra sina! ligter, gör skärpta straff nödvändiga, i sammas nån skall ock en sådan individ, när han kom-v nit undan tillsynen och känner sig befriad från ? let tvång, farhågan för straffet åligger honom, fverlemna s:g åt tygellöshet och lättsinne. Hårda r ch drakoniska lagar, eller, med andra ord, c nycket stryk, har också, enligt hvad erfaren: I Å 8 8 I eten öfverallt visat, aldrig bidragit till särdeles örbättring, emedan det väl injagar skräck, som rerkar så länge den räcker, men ej den mo:aiska pligtkänslan, som fortfar alltid, emedan den erkar inifrån. Det exempel, som citeras i afseende på bräninets bruk om bord, är ganska märkligt och I ntressant, men bevisar likväl icke, hvarken att!a a matraroer nm Rask osa ARh SAM cä4AnAn a