Följande i en Fransysk-dynastiskt jurnal, Me:sager, förekommande reflexion synes förtjena uppmärksamhet öfverallt, der man tänker öfver de konstitutionella theorierna: Hvad som i närvarande ögonblick hufvudsakligen sysselsätter sinnena, är icke fruktan för anarkien, utan för det kungliga prerogativets inkräktning på det representativa systemet. : Dot är godt och väl att säga, det en sådan inkräktning i sjelfva verket icke äger rum; detta nekande förmår ej öfvertyga det allmänna tänkesättet. Under restaurationen, som dock ansåg sig äga sin makt af Gudi, lyckades det motpartiet, att fördämma den kungliga maktens ström innom dess hräddar, när den ville flöda öfver, och Ludvig XVIII sköt aldrig fram sin egen person i de offentliga ärenderna och nyttjade dervid aldrig andra uttryck än: mina Ministrar, min Regering. Först hans efterträdare sökte föreställa Regeringen i sin person, och då höll motpartiet emot honom den sattsen: Konungen regerar, men styr icke sjelf. Sedan några år har samma orsak frambragt samma verkann.