I befinner stig något på retour. Allt hvad ha kunde göra vore, att egna sig åt handeln, oc att som bokhållere engagera sig kos någon köp man ; men sådant skulle allt för mycket gräm hans mor. För ofrigt har han icke böjelse fö något annat, än för sjöväsendet; jag vet sålede licke rätt, hvad vi skola göra med honom., Den arme Eduard Blake! Hans föräldrar fi Inu begråta honom, ty han är död! Dennt Junge man, som var så god, så ädelsinnad oci lägde de utmärktaste natursgåfvor, hvilka kun Inat återgifva hans familj dess fordna glans, hai isjalf sökt döden i en af sjöarna på sin fader: lödeliggande ägor! Ett offer för sin mors högImod och dårskap, kunde han icke uthärd: denna ouppbhörliga strid mellan den lydnad, har var skyldig sina föräldrar, och detta brinnande begär att utmärka sig, som är så naturligt ho: ett väl danadt sinne! Arme yngling! Jag ha aldrig kunnat höra den ryktbara Blakeska ätter nämnas, utan att med smärta erinra mig, at Idenna familjs renaste blod förtorkade i han: lådror. I Tiden och förhållanderna hafva redan til jen del utrotat denna högmodets fördom, som för 40 år sedan i hela sin kraft existerade : Irland. De engelska sederna och bruken hafva inträngt i Kerrys och Connemaras ödemarker. De fleste Irländare hafva insett, huru föga I dessa orimliga begrepp öfverensstämde med ti dehvarfvets odling. Några gubbar, lemningar jaf öns urgamla adel, hafva bortdött bland ruinerna af sina förfäders slott. De få af deras vänner, som ännu öfverlefvat dem, infinna sig att böja sina grå hufvud på deras ensliga grifter, och att åt deras ädla skuggor egna en j vördnadsgärd , hvilken de anse för en helig pligt. Om några ättlingar af dem ännu finnas qvar, hafva dessa tagit tjenst i armeen eller bebo de Amerikas skogar. Denna fördom och detta högmod äro likväl ej de enda, som inrotat sig i Irländarnes åsigIter och föreställningar. Andra finnas, som utöfva ett icke mindre skadligt inflytande på detta folk; trögheten är deribland den värsta af alla. Ehuru underkastadt samma styrelse som England, hvilket blifvit så rikt och mäktigt genom sin handel, kan Irland, till följe af sin lätja och tröghet, icke annat är stå tillbaka. Denna kontrast mellan de båda garna innebär någonting verkligen bedröfligt; imedlertid öfverraskar det icke serdeles den resande; Irländarnes gästfrihet, denna olyckliga gåfva hos dem att sätta allt i det yttre skenet, det glada och otvungna i deras sätt att vara, missleda främlingen, som icke en längre tid uppehållit sig hos dem. Från matmodern i huset, ända ned till köksgossen, gör hvar och en sitt bästa, för att behaga och pryder sig med koketteri, för att underhålla familjens heder, utan att oroa sig öfver den vantrefnad och undergång, som hotar huset. ,Hvad skall jag göra, sade den åldrige tafeltäckaren hos en gammal familj, hvilken var nära att utslockna, och hvars enda arfvinge för femton år sedan aflidit genom följderna af en duell, hvars enda anledning lärer varit sättet att uttala ett visst namn, hvad skail jag göra, och huru skall jag draga mig ur spelet? Flera personer af hög rang hafva kommit hit på besök från Dublin, och jag har ingen rock att taga på mig! Om jag vore i ert ställe, skulle jag köpa en för mina egna penningar,, svarade betjenten från ett gods i granskapet, hvars affärer vore något bättre. nJa det tror jag, det skulle jag också göra, om jag bara fått min lön på tre år, svarade tafeltäckaren; men sedan tre år har jag icke seit prägeln på en penning.c ,Begär då er lön, eller lemna husety, återtog den andre. ,Hvad skulle det tjena till att begära den? och hvad det angår att lämna huset, så kan jag inte tänka på något sådant, ty hvem skulle väl då underhålla familjens heder? En familj, inom hvilken både jag och min far före mig så länge lefvat! Nej, jag har tänkt på, att jag skulle låna mig en klädning; ingen lärer, efter hvad jag tror, neka att låna mig en sådan för familjens heders skull. Denna den TIrländske tjenarens vördnad och tillgifvenhet för sin herre, alla dessa aktningsoe I avvolleAnevaes LF AR ar ERE oo oo RR