lagdt, att underhållandet af ofvanbemälde kyrka är helt och hållet ändamålslöst, aldenstund de Svenske skeppskaptenerne sällan tillåta sitt folk besöka densamma, af den orsak, attsjömannens ofärd ofta är dermed förenad, helst han vid inoch utgången till templet ständigt finner landsmän, som bosatt sig i närheten såsom krögare, och hvilka på det mest förledande sätt söka förmå honom till rymning, krogsittning och ett oordentligt lefverne. Huru litet inre kraft sjömannen har att emotstå dylika frestelser, känner hvar och en, som aldrig så litet haft med honom att göra, och man bör derföre icke förtycka skeppsbefslhafvarne, att de afhålla sina besättningar från att besöka ett ställe, i hvars omgifningar de ouppbörligt äro blottställde för att depraveras och bedragas. Men hvartill gagnar det då, att, under sådana förhållanden kontribuera till en inrättoing, som alls icke motsvarar sitt ändamål? Också föreslog Hr Wijk, vid ofvanbemälte Riksdag, att Svenska kyrkan i London måtte försäljas, helst derigenom en icke obetydlig summa skulle till statskassan inflyta, hvilka, jemte de besparingar, som uppkomma genom innehållandet af de nu århgen utgående summorna, skulle kunna på ett för nationen mera ändamålsenligt och gagneligt sätt användas.n