(Insändt.) Till Aftonbladets Redaktion Anhålles ödmjukast om nedanstående vördsamma anmälans införande i Tit. blad, om möjligt är, ju förr desto bättre. Hungern är svåm — sade härom dagen er min sockenbo, och tårar stodo honom i ögoaen, — plikväl icke värst för mig, ehuru mitt och barnens nästan dagliga och enda uppehälle utgöres af litet uppkokad mjölk, blandad med vatten och något salt. Det är värre för dem, som icke en gång hafva detta att stilla sin hunger med. Han berättade, att en nybyggare, här i socknen, med hustru och fyra barn, hade varit nödsakad afstå all sin egendom för skuld, och några kor, som andra lånt honom, hade nu äfven måst återställas, emedan han icke hade foder att föda dem längre: ty stormvädret sistl. höst hade gjort så stor skada på hans höbergning. En annan hade äfven genom storm förlorat mycket foder, men trodde sig likväl genom sparsam stillning samt löf och birk kunna föda fram sitt lilla bohag, det enda han med hustru och barn hade att lefva af, samt en häst. Men hästen och det ena kräket efter det andra stryker med, och efter allt utseende torde knappast något gå igenom. Trenne andra hushåll, hvartdera bestående af man och hustru samt fyra små barn, sågo sig äfven i den svåra nödvändigheten att, emedan de icke kunde utfodra sina lånta kreatur, återställa dem, och slagta sina egna, emedan hungern tvang dem att så gå åt den sista egna tillgången. En stor del äro dessutom mer och mindre nödlidande, utan kredit, belastade med skuldförbindelser på viss tid, som de icke kunna betala, och hafva således hvar dag att vänta utmätning, och sedan — taga till tiggarstafven. Så bedröflig denna skildring är, är den likväl sann och verklig. Jag har underrättat mig så väl om förhållandet med ofvannämnde, som tillståndet i allmänhet, och måste bekänna, att mycket elände, som kanske med beräkning på kommande bättre tider och möjligen blifvande utvägar att kunna reda sig, af svaghet eller afsigt, hållits hemligt, nu först börjar träda i sitt rätta ljus. Så gör Herren menniskors klokhet till intet! — De flera på hvarandra följande svag-år torde — hvilket Gud gifve! — djupt intrycka den lärdomen, att ej förmätet tro sig iframtiden kunna ersätta, hvad som i den närvarande försummas, eller återvinna i den förra, hvad i den sednare brottsligt förspilles. Fattigdomen och uselheten i denna socken härleder sig likväl icke i allmänhet ifrån lättja och misshushållning, Den harzsin