Aftonbladet – 25 april 1838, sida 1

skogen), hvarigenom saken på visst sätt antog utseende af en kabinettsfråga. En minister, som frisäger sig från ansvar, uppgifver nemligen sjelf sin stat, och är från den stunden ingen minister mer. Hade grefve Mol sålunda bestämdt antydt den ministeriella synpunkten, så hade han äfven måst gå ett steg vidare, och icke hålla inne med den andra förklaringen, eller att Frankrike icke kunde på rörlig fot underhålla den ofvannämnda styrkan, med dertill erforderligt artilleri och anspann, då så påfordrades. Denna bekännelse har också verkligen blifvit helt torrt och oförblommeradt uttalad, till ovilja och förvåning för Kammaren, hvars opposition erinrade, att Frankrike, oberäknade regementerna i Algier, underhöll en syrka af 278,000 man, som årligen kostade 205 millioner. Kunde man med en sådan armå icke i bast åstadkomma en demonstration vid gränsen, så måste förvaltningen och organisationen vara usla och ej möjliga att hjelpa genom stridskrafternas förökande. Mean borde likväl betänka, att sjelfva restaurationen, med blott en arm af 180,000 man, hade kunnat företaga expeditionen till Grekland, eröfra Algier, ja, till och med skicka en här af 100,000 man till Spanien. Dessutom vore ingen fara för handen. Om Holland ger sitt bifall till de 24 artiklarne, så visade det tillräckligt, att konung Wilhelm icke önskade något krig och å andra håll vore ingen utsigt till några fiendtligheter. Herr Mauguin sade rent ut, att man borde aldraminst tro ministeren, när hon sökte skramma. Nyligen hade finans-ministern sökt väcka fruktan hos handelsklassen, genom föregifna underrättelser från Förenta Staterna, hvarpå han säkert sjelf icke trott, och hvilkas vederläggning funnits i alla handelsbref. Den vid tillfälle af Griänewaldska tilldragelsen företagna samlingen af en härsmakt vid norra gränsen hade ägt rum, då denna tvist redan blifvit bilagd. Dessa demonstrationer hade sålunda förmodligen icke skett i landets, utan i kabinettets, intresse. Följande dagen, den 10 April, fortsattes debatten, men var af föga vigt, med undantag af en tvist mellan grefve Jaubert och kammarens president. Den förre ville nemligen inblanda äfven den Afrikanska frågan, men den sednare afbröt nämnde talare flera gånger med den erinran, att han borde hålla sig vid ämnet. Flere ledamöter deltogo i tvisten, och Hr Piscatory, som kammarens sekreterare, förklarade, att om presidenten på detta sätt ville inskränka kammarens yttranderätt, skulle han (Piscatory) nedlägga sin befattning. Ja, han fordrade till och med, att presidenten borde återkallas till ordningen. Det får ej nekas, att presidenten, som i öfrigt försvarade sig med talang, ofta utan trängande nödvändighet inblandar sig i ledamöternes tal, och denna gång icke understöddes af kammaren. Den pluralitet, hvarigenom förslaget slutligen antogs, torde hvarken få tillskrifvas Hr Mole eller Hr Montalivet, utan snarare krigsministern Bernard, hvilken, ehuru ryktbar för sin brist på all oratorisk talang, dock tyckes äga ett slags stundom hänförande soldat-energi. Tidningarne medge äfven, att det var han, som, genom sitt sista yttrande i kammaren , hurudana än dess grunder måtte hafva varit beskaffade, likväl väckte välsinnade sympathier, som gåfvo det gynnande utslaget i debatten. Han skildrade nemligen, huru de stackars infanteristerne voro illa deran, om de, blottställda för fiendtliga batteriers eld, icke sjelfva behörigen understöddes af artilleri; då kunde modet sjunka äfven hos nen tapp:aste o. s. v. De röstande voro tillsammans 398, hvaraf 221 voterade för och 177 emot förslaget. Hr Thiers hörde till de sednare; Hr Guizot deltog icke alls i voteringen. Ministrarne hafva väl ingen stående pluralitet i zammaren ; men deras verkliga styrka är likväl något svår att beräkna, emedan, som man tror, 70 till 80 ledamöter hafva tillåtelse, att högt och offentligen perorera mot styrelsen, med förbehåll att de i hemlighet rösta för henne. JWNattional säger för öfrigt, i anledning af det tumultuariska uppträdet i kammaren, att Abd-el-Kaders sändebud, som vid tillfället var närvarande, icke deraf kunde göra sig något serdeles fördeiaktigt begrepp om Fransmännens nrebanitet. Kammaren förehade den 11 och 12 lagförslaget rörande generalstabens nva organisation.