Aftonbladet – 23 april 1838, sida 1

Me oo SMEISSRER VARMARE RV 3 Vg, UJEBRBER man bordt vänta , lyckats att samla ett alldeles Ifullt hus, och förtjente det äfven, både genom afsigten och sitt estetiska värde. Den öppnades med Ouverturen till Naumanns Gustaf IV asa, ett lyckligt val, som icke blott väckte mininet af musikens gamla goda tider, utan äfven, genom en ganska naturlig tankeledning, förde hågkorasten från Operans hjelte, den odödlige I Gustaf Eriksson, till det folk, med hvars bistånd han räddade fäderneslandet, och som i dag anropar detta fädernesland att betala en liten: del af sin skuld och rädda det undan nöd och elände. -— Härefter följda en violinkonsert af Herr JA. Berwald, en vacker komposition och i all mänhet utförd med kraft, värma och säkerhet, I tvenne konserter, den ena af Herr Gehrman, I— virtuosens egen komposition och högst :berömlig för den sällsynthet, att tonsättaren, tvert emot det vanliga bruket, då någon skrifver för Isitt eget instrument, mindre bemödat sig om alt I besegra svårigheter och triumfera med sin: konstI färdighet, än att röja smak, kävsla och vackra I motiver — samt den andra af Herr Bock, hvilIka båda öfverhöljdes med aplådissementer. Denna afton var första gången Herr B. efter en länIgre tid uppträdde, sedan han, genom en iråkad Isjukdom, hade den olyckan, att gå i mistning iom sin egen konsert, hvars arrangering, i stället för en påräknad vinst, ådrog honom förlust. Det är hedrande för Herr B., att han, oaktadt denna motgång, och knapt återställd till hälsan, likväl icke undandrog sig att här med sin talang förhöja denna konserts värde, och publiken underlät ej eller att derför hålla honom rakning. —I den härliga duetten ur Simon E Medea, sjungen af Fru Eubem och Herr Sällström, gjorde den förstnämndas stora, fulla och klangrika röst en förträfflig effekt. — Tvenne Ottetter, den ena för blåsinstrumenter af Mozart, den andra för stränginstrumenter af Felix Mendelson, och som satt större delen af kapellets personal i reqvisition, Herr J. Bervalds redan förut gifna: Slaget vid Leipzig, samt Ouverturen till Webers Oberon, fyllde det öfriga af konserten och vunno ett förtjent bifall, hvarvid likväl, så besynnerligt det än må tyeI kas, Mozarts komposition gjorde det minsta lintrycket. Kanhända fordrar den, för att be hörigen uppskattas, att gifvas af endast store artister, men huru kam man fordra, att ett kapell skall vara försedt med endast sådana? Konserien slöts med något, som i sig sjelft varit en obetydlighet och vid hvarje annat tillfälle knapt skulle fästat någon uppmärksamhet, men som här genom ett sammanträffande af omständigheter erhöll em hög grad af betydelse. Det var en ganrmal tvåhundraårig Dalvisa, en enkel, okonstlad lokalskildring af provinsen, till hvilken Herr Erkebiskop Wallin lagt följande tvenne verser: : Så sjöngo de fordom i Dalarnes bygd, Men tyst är den glädtiga sången. I fädernas drägt går en gammaldass dygd, Men fädernas fröjd är förgången. Gud styrke och tröste de män som der bo! De halva ej brödet, blott ära och tro Vid elfvom, på berg och i dalom, O Svea! räck hand åt den redliga stam, Som lider sitt öde och tiger; Men, gåller det fäderneslandet, den fram Med stormsteg och kämparop stiger. Glöm gerna en okallad lidandets tolk, Men glöm icko Wasas och Engelbrechts folk Vid elfvom, på berg och i dalöm! Dessa ord, på den konstlösa, rörande melo dien, med sanning, värma och uttryck af Herr Sällström deklamerade, gjorde ett mäktigt in— tryck på åhörarna. Ett allmänt dacapo ljöd under det skallande bifallet från salen; visan sjöngs ännu en gång, och emottogs med ännu starkare handklappningar och bravorop. Det ver en gärd af aktning, både åt det vackra företagets tillställare, åt sångaren och framför allt åt denne Dalarnas värdige son och representant, som fört deras talan och som hemtat de sköna verserna lika mycket ur sitt hjertas, som, ur sitt snilles rika förråd. MO BL. ra aan Nöden börjar nu äfven låta skarpt känna sig i sjelfva landets kornbod, Skåne. Under den 17 dennes skrifves till oss, ifrån en, af de större egendomarne: ,Hvem skall nu bjelpa alla de nödlidande, som träffas hvar man; kommer? 30 ll ANA 0 oo cka dagveboen här förbi och.