Aftonbladet – 14 april 1838, sida 2

MV STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN, TREDJE BREFVET, ÅF FÖRFATTAREN TILL SKILDRINGAR UR DET INRE AF DAGEN; HISTORIA. De båda första brefven under ofvanstående titel synas mera kunna betraktas såsom en inledning, hvari författaren hufvudsakligen dels uppehållit sig med hvad man i koterierna resonerat om utsigterna för vissa vigtiga platsers besättande nästa riksdag, och med anledning deraf låtit de personer, som varit i fråga, defilera förbi mönsterbordet, dels också låtit läsaren titta in genom dörrspringan eller nyckelhålet till den diplomatiska cirkelns salonger och h. exc. gretve Brahes soirer. Det nu utkomna tredje brefvet har, jemte många lika pikanta anekdoter, likväl derjemte en högre och allvarligare syftning. Författaren har deruti kraftigt fattat i frågan om den vigtigaste reformea, hvars nödvändighet hvarje dag blifver allt tydligare, och på hvilken detta blad, särdeles på det sista halfåret, företrädesvis fästat våra läsares uppmärksamhet, nemligen den om nödvändigheten af en verklig ministeriel ansvarighet. Forfattarea har härtill valt en väg, som utan tvifvel ej kan anvat än gillas, om man blott kommer fram derpå, nemligen att återgå till en klausul i 1772 års konstitution, som sjelfve den maktälskande Gustaf dena III bibehöll vid den statskupp han företog, mena 1809 års lagstiftare bortglomde. Vi meddela här nedan det stycke, som egentligen handlar om denna punkt, hvarefter vi så väl öfver detta, som några andra ämnen, skole framlägga några anmärkningar. Så yttrar han sig: Sakerheisakteo med sina organisationer voro ett foster af konjunkturen, och icke bersknade af deras tgen stiftare såsom något avnat än en öfvergångsform, hvars tjugoåriga gällande kraft härrörde från upphofsmannens uförmodade död, inträffad innan den jäsning i sinnena äsnu humnit lugna sig, som framkallat sjelfva statskuppen. Dennas enda både orsak och syftemål var, att göra konungamakten vördnadsbjudande derigenom, att regentens person framställdes såsom allt inflytandes källa, och att deta förhållande skulle blifva för allmänheten så åskådligt som möjligt. Derföre sprängdes rådkammaren, hvars urgamla anseende monarken ansåg förcunkla sitt eget. Af några spillror sammansattes en högsta domstol, af andra, en rikets allmänna ärendens beredning. Imedlertid insattes f. d. riksens råd i begge dessa institutioner. Arenderna giogo således i samma hjulspir som förut, och man slapp, tills vidare, att smaka förändringens bittra frukter. — Dessa mognade först under sednare hälften af Gustaf IV Adolfs regering, då konungens politiska begtepp ej hade någon rådkammares sofringsprocess att gervomgå Pariisinret, okunnigheten, lycksökeriet, hoffolket, hade långliga tider skrifvit Sveriges alla olyckor på det myndiga rådets syndarcgister, på räkningen af konungamaktens inskränkta iovflytande. Nu hade man åtminstone icke något mynd:gt råd att skyila på; man hade i stället en myndig konung — och man förlorade en tredjedel af riket! Samma rön bade man gjort i början af förra seklet, då Sverige också haft en nallenan styrande konung. Med denna spegel för ögonen sammoanskref lagstiftaren 1809 års grundlagar. Experiinentet med den splitternya konseljorganismen vittnar om mycken välmening och om mycken enfald. Man fordrade af sin rådkammare för litet, eller för mycket. För litet: då man jemför ofvanåberopade 5, 9 och 34 5S. Regerings-formen. För mycket: då man, oaktad: fåtaligheten, och sedan man borttagit den juridiska domsrätten, likväl bibehållit den ekonomiska. Om under sådana omständigheter konseljens ynseende skul: ätthå es verksa i I upprätthållag,.och henn mhet blifva . KR ET Yran all e.. 0