hvilken genom. sitt arbete hopsamlat en liten Isumma, tillräcklig att dermed öppna en bus tik för egen räkaing. I stället at hjelpa henne i hvad han kunde; började likväl Hr Louis efIter smekmånadens förlopp att blifva allt mera I sällsynt hemma, och förenade med sitt oordentIliga iefnadssätt ett dåligt humör och elakt uppförande mot sin fru, dåhon fann, att det iläng— den icke kunde bära sig att lemna honom fri tillgång till penniogelådan, utan sjelf gömde nyckeln. Härtill kom ännu en orimlig svartsjuka, trätor och uppträden för hvarje värlig blick, som en fru i en butik likval növändigt måste visa sina kunder, samt oförrätter af aila slag, som slutligen tvungo henne att begära skilsmä: sa, hvilken också hade blifvit beviljad en tid före den händelse vi nu gå att berätta. En vacker afton, just då madame Louis stängde sin butik, gjorde monsieur slutligen ett försök att med våld intränga till henne. Frun satte sig till motvårn, och den förgrymmade Othello applicerade ett slag af sin paraply midt i ansigtet på sin Desdamona, med samma efterJtryck som om han änvu varit i full besittning af sina husbonderättigheter. Mad. Louis beslöt att söka rättvisans beifran af detta våld. Det är i anledning af hennes klagan mr. Louisidag synes framför polisens skrank. Fru Louis, en liten intagande brunett, af en Ismärt växt och med lifliga svarta ögon, afger en berättelse om hvad som passerat, och det med en snabbhet i tungan, liksom fruktade hon att tiden icke skulle förslå till utläggandet af alla detaljer. ,Herr president — så slutar hon — jag rekommenderar mönsiur till. er synnerliga uppmäiksamhet; han har redan trenne gånger befunnits saker i frågor sf enahanda beskaffenhet sednast för att hafva lagt händer på min gamla mor.n Presidenten. Till hvad straff har ban blifvit dömd? Frun. Till tre dagars fängelse. . . . Men ni lofvade att öka på till litet mer, i fall han började igen. . . . Han har verkligen börjat igen, som ni ser, och han skall börja igen evinnerligen. Louis. Ett sådant yttrande, min goda fru, är ovärdigt en qvinna, som dock borde hysa någon aktning för sina barns fader. Frun. Barns? Jag har inga barn, gudilof. . . Det skulle varit hyggliga ungar, i fall de liknat sin far. Louis. Det är sak samma, vi skulle likväl kunnat ha haft. .. . Jag har äktat er inför Gud, och Gud har icke shtit vårt band. Presid. Louis, erkänner ni er ha slagit er hustru med er paraply den och den aftonen. Louis. Det var hon som började med ett ganska försvarligt slag af en qvast. Presid. Ni tyckes ha beslutat en oupphörlig förföljelse emot er hustru, och lär icke sysselsätta er med annat alltsedan er skiljsmessa. Louis. Jag nekar icke derull, herr president. . . . Jag har icke något annat att göra än att hålla tummen på ögat på det ovärdiga stycket . . . och, jag försäkrar, yrket är icke särdeles trefiigt. Presid. Hvad lefver ni af sedan dessa tre sista år? Louis. Af tio sous om dagen, som hon enligt kraftvunnet utslag måste bestå mig, antingen hon vill eller icke. Presid. I ären lagligen skiljda åt, och ni, Louis, har ingen rätt att plåga er hustru på detta sätt. Louis. Jag tillber henne, den stygga varelsen. . . . Hör du, varelse, jag tillber dig! frun. Stor tack! jag her just erfarit det! Louis. Jag har likväl fått veta, att madame icke alldeles för ett lefnadssätt, värdigt mina barns mor; och efter den betam har jag ögonen på henne för att möjligen ertappa henne in flagranti delicto. Om hon icke längre är min äkta hälft, så är hom ändå alltid min vigda hustru, och hon har alldeles icke någon rätt, — är det icke så, herr president? — hon har alldeles ingen rätt att . . . Presid. I handlingarne finns intet som bestyrker edra misstankar. Louis, Lika godt, jag vet hvad jag vet, och bör alltid vaka öfver mina barns mor ... -V AL