Aftonbladet – 11 april 1838, sida 3

(Insändt.) Från flera trakter af fäderneslandet höras de mest ömmande nödrop: här hafva hunger och köld i troget förbund hemsökt ce olyckliga — hungern drifvit dem från hus och hem för att anropa medmenniskors barmhertighet, kölden tagit emot dem utom dörren, kanske för att bespara dem all vidare möda; der har eld med förstörelse öfvergått så den välmåendes trefliga boning, som den armes hydda. Men dessa rop halva, Gudi lof! ej varit förgåfves : med en menni skokärlek, som alltid tillförene under dylika förhållanden gjort Svensken ära — en kristens ära — har äfven nu den lyckligsre skyndat till sin mnödställde likes hjelp. Dock det är naturligt, att den olycklife som först anropar vårt madlidande, har mera frrmgång än de efterkommande: dels kan mången icke hjelpa dessa, emedan den skärf som var mer än det nödvändiga, redan är bortgifven, dels vänjer menrniskan sig äfven vid klagan, och vanan förslöar känslan. Så har Wexiöboerna, hvilkas rysliga öde så rättvist åkallat vårt behjertande, erhållit kraftig hjelp : den mest tryckande nöden hoppas vi redan är afhulpen, så att frågan nu egentligen rör skadeersättning, som möjligen kan uppskjutas. Men så är det icke på andra ställen: i öfre Dalarna rasar som man vet den mest förtviflade hungersnöd — skildra den kunna vi icke, och behöfva väl ej eller, urdet hunger innebär så mycket! Här kan hjelpen ej uppskjutas — skall den gagna, måste den komma ögo:blickligt. Dalalmogen har dessutom särskilta anspråk på det öfriga svenska folkets bistånd — vi äro alla dess gäldenärer: Sveriges ära och sjelfbestånd är ett lån af dem. Med anledring häraf våga vi framställa följande förslag: Skulle ej de ädla qvinnor, som i hufvudstaden förenat sig att medelst förfärdigande af handarbeten och dessas försäljande komma Wexiöboarne til hjelp, vilja dela sma gåfvor, på så sätt, att då de till föreningens direktion inlemna förteckning på sina arbeten, de derjemte meddelade sin önskan huruvida arbetet skulle försäljas, antingen till förmån för de brandskadade Wexiöboerna eller de hungrande Dakarlarna. De ädla tänkesätt, som förmått dem, hvilka utgöra direktion för ofvannämnde förening, att ställa sig i spetsen för det vackra företaget, ären tillräcklig borgen, att gifvarinnornas önskan bletve uppfylld. Svensk eller Dalkarlsvän. tet AREA