tom allecna. Han Dbetarar atven att ullkulturen i Scverge först afstannar i sin fortgång, och derefier återgår till sitt förra intet, ty, säger han, iniet i naturen kan stå stilla, utan måste röra sig fram eler tillbaka — om den ej understödjes förmedel!st beredande af utvägar till produkters bättre afsättning, än fallet visat sig vara förl. år. Bland de närmast för hand liggande medlen tt härtill använda, ,visar sig, fortfar författaren, sådan jemkning i tullen å utländsk ull, att den inhemska konsumenten må finna sin uträkning att heldre använda iohemsk ull af bästre qvalitet till skäligt pris, än blifva företrädesvis afnämare af den utländska, äfven af sämre qvalitet, i synnerhet så länge den inhemska kjädesfabrikationen behöfver och njuter stöd af förbudslagar ; elier att, så länge ullqvantiteterna i Sverge ännu äro så ringa, att spekulanter i ullbandel fån främmande länder ej lockas att ivfinna sig å den svenska ullmarknaden, tjenliga anstalter kunde vidtagas för tillvägabringande af en serskilt ullhandel inom landet, oberoende af den som fabrikanterne äro i tillfälle att drifva; eller att handeln i allmänhet med främmande länder erhölle en friare gång, hvarigenom det öfverlemnades åt hvarje näring, utan att påräkna häga af uadantagsligar att utveckla sig etter sin natur, i hvad det angick råämnet, eller ett deraf frambringadt mer eller mindre fullfärdigt fabrikat. Bland mycket, som härvid kan erinTas, kan ock med skäl invändas, att det svårligen vore ait emotse, hvilka fordelar som kunde beredas ullkulturen, i fall fabrikerna, hvilka dock äro jemvål konsumenter af ull, skulle nedtryckas och gå under. Utan tvifvel vore det att beklaga, om de Svenska yllefabrikerna hotades med undergång. Deras bestånd, för så vidt som det stödjer sig på förbudslagar och konsumtion förnämligast af utländsk ull, gagnar dock föga eller intet den inhemska ullproduktionen; och ej utan anledning skall det kunna sägas, att om utländska ylle-fabrikater finna inträde i Sverge. råämnet dertill, om det är af god qvahtet, skall genom utbyte och en derigenom vexande handel erhålla mångfaldiga utvägar att finna rum på den stora marknaden., Man ser af denna berättelse, att den inhemska ullen af bättre qvaliteter ej kunvat inom lacdet afsättas ens till de priser till. hvilka samma qgvaliteter utomlands noterades ; men att en ovaniig mängd Jutsk, d. v. s. grof ull till riket inkommit. Hvad bevisar väl detta? Iogenting amvat än att fabrikamterna följa den naturliga gruvdsatsea att sköpa der de erhålla bästa priset under det de at konsumenterna fordra att de:sa skola följa den motsatta, eller att köpa der priset är dyrast. Denna grundsats tillämpar hvar och en då han kan, således äfven fabrikazien. Då nu förbudet mot utländska klädens införsel icke tillåter köparen något val mellan I den utländska varans qvalitet och den inländskas, mellan det utländska priset och det inländska, och då de flesta köpare måste rätta priset efter tillgångarne, så står det naturligtvis i fabrikantens välbehag att till det pris, som är det medelmåttiga och derföre finner de flesta köpare, lemva en vara, som någorlunda svarar mot det vanlga utseendet, men som består af gröfre ull. Härigenom vinner fabrikanten först en besparing i rudimaterien och sedan en bespariog i arbetet, emedan den gröfre ullen är något lättare att! förarbeta än den finare. Det är också till ytan eller utseendet, som de festa förbättringarne incm svenska klädesfabrikationen hittills sträckt sig, och detta förhållande skall fortfara och tilltaga. så länge täflan med utlänningen ej väckes af n:got annat, än den ringa import som sker på oloflig väg. Besynnerligare än allt detta är det faktum, att det svåraste problemet eiler ulls producerande inom riket kunnat på en kort tid och med temligen måttliga uppoffrivgar från statens sida någorlunda lösas utan prohibitivsystem,eller ens en bög tull, under det man på hundratals år, med stora direkta penningbidrag, omåttliga tull-: afgifter och prohibitioner, ej förmått bringa svenska yllefabrikerna i det skick, att de kunna förarbeia så fin ull, som landet producerar, eller lemra så fint kläde, som konsumenten, fri i valet, hälst skulle söka. Man har således på några decennier lärt sig att producera ull, men icke på sekler förmått att rätt komma under fund med dess förarbetande, och skaffa rudematerien afsättning inom landet.