TEATERN. Don Carlos. Sednare Artikeln. Man har icke haft någon annan att låta speIa Carlos, än herr Stjernström. Det vore obilligt att icke erkänna, det han, ur en viss synpunkt bedömd, utför denna roll ganska bra, Det är alltid i denna unga artists spel känsla, eld och rörlighet uti ovanligt mått, någongång ända derhän att vara malplaserade. H:r Stjernström har i don Carlos roll, der hvarje tanke är en volkan, hvarje ord är passion, en rik avledning att utveckla dessa sina naturliga mojevger; han vet också att göra det, och ändå, hwu kommer det, att han, i det hela taget, icke som don Carlos gör någon synnerlig effekt? Mon svarar, att hans figur icke är fördelaktig för tragedien, och att det är detta som verkar störande på totalintrycket af hans spel i denna roll. D:t är visserligen i allmänhet orä:t, befängdt orätt, att uppmäta en dramatisk talaeg efter det lekamliga måttet af så och så många slnar och tum ifrån hjessan till tå eler kring axlarne och lifvet, eller att för afgifrande af ett omdådme i detta fall lägga fö: mycken vigt på de fysionomiska proportionerna och egendomligheterna; vi se al!a dagar på scenen artister, i nämnde afseenden förbålt gynnsact lottade, spela förbålt medelmåttig:, och alla tider hafva sett stora aktörer, äfven tragiska, med små kroppar och föga imposanta byster. Obestridligt är imedlertid, att den yttre menni skan i serskildt fall kan hos en aktör vara af skäligen mycken betydelse, och jag tror verkligeo, att don Carlos är ett sådant fall mer än de flessa för öfrigt likartade roller, samt att det sålanda ligger något sannt i den nyss citerade anmärining, som allmänt hörs fällas om Hr Stjernströms spel uti ifrågavarande pjes. Prins Carlos, Schillers Carlos, med hvilken, i förbigående sagdt, historien eger föga gemensamt; är nemligen visserligen en ganska interessant karakter, mes, om man rätt betraktar den, likväl, jag vågar säga, en smula besynnerlig. Det är en hög själ, det är lågande passioner, en framåt sträfvande ande; denne eldige yngling med den ädla äregirigheten, de stora verldsplanerna, de kärnfriska principerna, är likväl stundom, bäst som det är, i en bandvändning förvandlad till en vak, själspjunkig eller taatt varelse, som än med itererade tårar bestormar en faders hjerta, hvars oböjliga känmslolöshet och hårdhet han tillräckligt bepröfvat, än vid sin manligare ungdomsväns bröst snyftar öfver en hopplös kärlek, än af en kokett flickas sentimentsla joller låter vackert narra sig som ett oskyldigt bara. Det ena ögonblicket är det, som sig bör, det sydländska, spänstiga, fullblodiga skaplynnet, i nästa är det någonting ömbjertadt, godmodigt äkta tyskt med sitt sässe på läpparne och sina mjölklena känslor, som beständigt söker neutralisera eler uppspäda denna föregående karekter. Det är här den sceniska konstnärens uppgift att så mycket som möjligt få det till viss grad främmande element, som den tyska skalden, förledd af sina egna känslor och böjel ser, gjort till en beståndsdel i denna till sin to-talit sydländska skapelse, att försvinna i den öfriga bilden, på det sålunda må frambringas en enhet och prononcerad fårg; och man inser lätteligen, att skådespelareu för detta ändamål behöfver ganska väl alla möjliga mojenger. Don Garlos, för hvilken Filip börjar känna sig litet Osäker på sin thron, och för hvars skull han rasar af svartsjuka mot sin unga gernål, är icke fulländad dermed, att, allt beledsarsadt af några bålstora gester, i öfverspända ord accentoera fram sSråtfärdioa könelanteintelar .. Äfran om