Aftonbladet – 6 april 1838, sida 3

nderom på allvar visade sig angelägen, lemna til! nfälliga bidrag,, under det hen å andra sida: betviflar, m,att Statstidningen verkligen gjort nå ngot försök att värfva dem i sin tjenst.n Ehuru ovanligt det kan förekomma, att v J uppträda till Statstidningens försvar, emot des legna arhängare, så anse vi dock icke va la mer än rättvist att yttra, att det verklige Jicke är bristande tillging på litteratörer, som för. Jorsakar dess bedrofliga tillståvd. Redan i sir lansva:ige redaktör, hr Kansiirådet Wallmark eger denva tidning en sådan talang, som både i den polemiska skrifarten och förmågan attbeIhandla dagens ämnen på ett i den periodisk pressen tjenlig stil, samt både i dennas behag och i dialektisk förmöga kan mäta sig med nästan hvilken som hälst af de öfrige tslenternar såsom exempel härpå behöfde man knappast citera något mer, än den af honom författade mästerliga resensionen af oda!mannen, uti Allmänna journalen under 1823 års riksdag: ett af dt yppersta styckan som vår tidningslitteratur frambragt. Imedlertid har det uuder hela Staistidningens i tillvaro nästan icke en eada gång händt att man i någon af dess resonerande artiklar hafi avledning att tro sig igenkäpna hr W:s penna. Nu är det väl icke möjligt att antaga, att orsakeu till ett så besynnerligt förhållande under så många år, som statstidningen fortfarit, skulle vara att han, som är den synlige redaktören, antingen icke skulle wilja eller icke mera kunna skrifva i bladet; och det gitves således endast en tredje förklaring, hvilken öfverensstämmet med den förmodan man ofta här framställt om ställningar och förhållander inom det qvarteret, nemligen att han icke får skrifva; d. v. s. icke med det utrymme och den frihet uti sättet att utveckla sina tankar, förutan hvilket ingen talang ådagaligges, och att vissa, för allmänheten osynliga band och hinder, i sjelfva verket göra nästan alla andra opimonsyttrirgar derstädes, än de, som äro skrufvade i det bekanta Filaletesmaneret, omöjliga. Men om detta är händelsen, och sjelfva bladets uppgifne : hufvudredaktör icke får hafva annat bestyr med bladet, än det ekonomiska, oaktadt sin erkända skicklighet, så är det ock klart, ait förhållandet ej skulle blfva bättre med hvilken ,talent som helst man anlitade till biträde. — Deremot har Litteraturtidniogen pgifvit ett råd, som troligen är ganska välkommet och framställdt med en verkligen lycklig naivetet. Det är näml. att en antydann borde utgå till legationssekreterare noch andra attachder vid Sveriges utrikes mi:nsioner, att lemna politiska, litterära och statistinska nyheter ur blad, som icke komma till Sveringe, eller ock, så vida deras tid och deras talenter tilläte, författa dem sjelfve, i det att de bemtade sina notiser ur den Jlefvande verlden noch omedelbara källor. En sådan birörelse skulle, säger recensenten, om vi ej misstaga 053, nuppöfva deras diplomatiska talenter, då i vår ntid kunskaperna och författareförmågan äfven ninom diplomatien börjat vinna öfvervigt öfver Salongstalenterna, ränkorna och knepen. — —sOm nu dessa spridda krafter — chacun selon psa capacitd — frambure sina strån till den stora nriksstacken, så skulle Sveriges Statstidning blifva en af Europas yppersta, och afsättningen och millgångarna komma af sig sjelfva.n Detta råd skall utan tvifvel, der det bäst behöfves, anses för ett vord i sinom tid,, och med första komma till användande. Några serskilda arfvoden torde ingalunda erfordras, då den diplomatiska personalen i alla fall aflönas ur kabinettskassan; och hvad andra unge män inom och utom landet beträffar, af hvilka man ville betjena sig, så beshöfdes det visst, i stället för pvärfningspengar,, endast en tyst vink att flitiga och goda bidrag till Statstidningen komma att betraktas såsom meriter i befordringsväg och såsom en väg till lyckan, för att innan kort få se priksstaeken, lika stor och prydlig, som de berömda höstackarna vid Wosnosensk, och för att i alla länder och verldsdelar erbålla så många medstackare ) man vill önska sig. Men skämt å sido. Om det tillåtes oss att äfven frambära vårt råd, så är det att en Statstidning, såsom ledande eller -polemiserande opinions-organ, alltid måste, i anseende till den tvungna ställning, hvaruti den genom sin officiella egenskap befinner sig, mer eller mindre blifva ett oting. Deremot skulle den både kunna rr oo ar Pa