UTCTHaAalltC! UT dad0la Udd alla ll alllUlaeltt MUSelo sn renade grundsatser i statsrätten, vid hvilka Hanoveracerne under årbundraden funnit sig så (huru?) lyckliga. Med dessa gamla statsrättsgrundsatser synes Hr von Schele dock ingalunda vara serdeles förtrogen, ty annars kunde han omöjligen tala om de:as användande. Det är ju bekant, att de gamla Hanoverska ständerna sjelf togo direkt d.l i förvaltningen af de skatter, de b:viljade, och att till och med fredsslut och fördrag med främmande stater erfordrade deras samtycke. Rigtigare är det deremot då Jder säges, att grundlagsförslaget står i fullkomlig öfverensstämmelse med Tyska förbundsförJsamlingens bekanta beslut; det synes oss blott som skull: konsequensen af dessa beslut vara vidare utsträckt i Hanover, än i någon annan konstitutionell stat inom Tyska förbundet. Redan sjelfva stilen i det nya grundlagsförslaget är anmärkningsvärd. Vid törsta flyktiga genomläsningen deraf erinrades vi ovilkoirligea om Buffons bekanta uttryck le style cest Vhomme. Enligt 35 utgår all styrelsemakt ensam från konungen; Konungen är käöllsn till all lagskipning: Konuogen kan icke hämma rättvisans ordentliga lopp; endast vid helt utomordentliga tillfällen kan han meddela moratorier.n en vanliga fall bryr ingen sig om att hämma rättvisans lopp. Enligt 24 f får ingen :undandragas sina vanliga domare, v,utan i de Jgenom lag bestämda fall, eller om konungen af särskilda orsaker skulle akta nödigt att öfverflytta kompetenser på en annan vanlig domstol. Men om icke särskilda orsaker äro förp handen, undandrages icke ens i de mest despojtiska stater en undersåte sima vanliga domare. Enligt 81 f. äro Kamrarne ensame domare öfIver de af deras ledamöter i sammankomsterna fällda yttranden, såvida dessa icke innefatta jhögförräderi. Men begreppet om högförräderi :kan olyckligtvis, såsom förra tiders erfareahet visat, utsträckas ganska ansenligt. — Vi öfvergå till sjelfva sakinnehållet, hvilket är af nog betydenhet för att bringa hvarje yttre form i förgätenhet. Ständerförsamlingens verksamhet bestämmes genom 91 . i allmächet på följande sätt: Till allmänna ständerförsamlingens verkningskrets höra blott sådana lagar, som röra konungarikets skatter och sådana ämnen, som enligt konungens beslut behöfva bestämmas genom allmän lag., Enligt ordalydelsen af denna . skulle man tro, att ständerna fått sig inrymd samma verkningskrets som i alla andra konstitutionella stater; men med undantag af de lagar, som röra de till bestridande af statens behof erforderliga summor, hafva ständerne i afseende på alla öfriga lsgar, som skola stiftas, blott en delibererande rätt, hvilken sträcker sig till det väsendtliga innehållet af de lagförslag, hvilka blifva dem meddelade Ordalydelsen af lagförslagen behöfver således alldeles icke meddelas ständerna; och då till och med deras rätt att deliberera öfver deras väsendtliga innehåll i särskilda fall skulle kunna blifva besvärlig, så är det konungen ensam förbehållet att afgöra, hvilka lagförslag, som kunna komma att meddelas. ständerna. Evligt 113 f. kunna utan ständernas samtycke de till bestridande af de vanliga och utomordentliga statsbehofven nödvändiga skatter hvarken påläggas, förändras eller afskaffas. Men enligt 114 . få stinderna icke vägra skatterna, och 116 . säger, att konungen är berättigad att, såvida saänderna icke beviljst skatterna innan den period af trenne år lupit till ända, för hvilken de beviljas, så länge låta uppbära skatterna enligt gamla bevillningen, till dess denna angelägenhet på grundlagsenligt sätt blfvit afgjord, d. v. s. till dess ständerna beqvämt sig att bevilja skatterna. Oaktadt denna inskränkning i bevillningsrätten, hvilken är temligen nära detsamma som dess tillintetgörande, är det dock ivgalunda ständerna medgifvet, att i detalj få lära känna hushållningen med! statens medel. Budgeten skall hvart tredje år föreläggas dem till antagande, men densamma skall (enligt :112 Ä.) uppställas i hufvudtitlar! och blott den suinma uppgifvas, som erfordras för hvarje hufvudtitel. Konungen fastställer enligt det honom allena tillkommande ordnandet af civilförvaltningen, de sammor, som erfordras inom hvarje förvaltningsgren (6. 123) och ständerna, hvilka således icke alls kunna bilda sig något omdöme om hvad som verkligen behöfves, maste allteå han: 8 san I ot fall omnac I