ej nödgas utbyta den mot supen m. m, Hvar och en af dessa ofta yttrade meningar utgör ju allenast ett litet bråk af sanningen. — Vilje vi hopsummera dem alla med deras åtföljande, m. m., så torde vi komma det hela tämmeligen nåra. Detta är ock utan tvifvel nykterhetsföreniagarnas syfte, der de med hofsamhet och aktning för andras likartade om ock ej likformiga bemdgdanden räcka dem sin kand till samverkan och understöd. Målet är stort och förtjenar utan tvifvel den stora allmänhetens gemensamma uppmärksamhet. Men om man vill ett stort mål, så måste man taga sig till vara för all ensidig småaktighet. Iogen må här tro, att hvad han sjelf och hans omgifning gör, är det enda, somm kan eller bör göras. Ju vidsträcktare nemligen den ifrågavarande lasten är till sina följder och verkningar, desto flere måsie ock de vägar vara, som leda till dess rot, och de krafter som behöfvas för dess uppryekande. Ju flere af dessa vägar och krafter, som begagnas, desto säkrare vinnes målet. Hvar och en som uppriktigt nitälskar för arbetets fortgång, gläder sig ock öfver hvarje tillkommande biträde, hvarje hy arbetare, ätven om denne tillkomne icke har lika beskaffade verktyg med dem, som först började arbetet. Ins., som ock nisälskar för nykterhet, och som trott sig främja densamma genom stiftandet af en förening, som i trots af hufvudstadens, krogars och bränneriers närhet räknar allt flere nitiske medlemmar äfven inom arbetsklassen, glädde sig högeligen vid första genomläsandet af Hr W:s skrift, öfver det omisskänneliga nit för nykterhet och ordning, som der uttalade sig, och lyckönskade den goda saken att ega en man med både vilja och kraft att främja densamma. Ej anade Ins., att denne man, till hvars varma hjerta han längtade att få sluta sig, skulle kallt och föraktligt stöta honom ifrån sig och förklara hans bemödanden för såpbubblor m. m. Ins. har likväl besegrat sin förtrytelse, och först nu, sedan en annan nykterhetsvän med retligara lynne dragit åstad att förklara Hr W. för en fåfäng narr, för det han misskände nykterhetsföreningarnas alimakt och i stället gaf denna allmakt åt de vinkande krogskyltarna. kämde Ins. uppmanad att med några ord åter ställa kyrkan midt i byn, och erinra parterna att något mer respektera hvarandras talan, på det att sjelfva saken icke må komma att plikta för szkförarnes obehöriga skrifsätt. F,