Aftonbladet – 19 mars 1838, sida 1

dra Inenniskor, ocn al dem olinskrankt makt öfver deras tid och arbetsförmåga, och det blir plantage-ägarens intresse så väl som de öfrige Iledamöternes i samhället, att behandla negern väl, ty deras eget bästa och lycka bero på bans arbetsamhet och goda uppförande. Det är således fullkemligen klart, att, oaktadt olikheten i ras och färg, skall negern och Vestindianen inom ganska få generationer — då skramlet af bans kedja icke längre ljuder, då husbondens Tförtryck icke mera pinar honom, då alla aga flika rättigheter och alla hafva ett gemensamt intresse i det allmännas välgång — komma till I medvetandet af, att äfven han har sin del i beIredandet af det helas väl; ja, samhällstörbåttring, framsteg i kunskaper, hyfsning, till och med förfining, skela göra lika hastiga framsteg och sprida sig lika allmänt på öarna i den veIstra oceanen, som någorstädes inom Hennes Maj:ts besittningar. Jag anser negrens frihet gifven och säker. Hvarföre? Emedan den är hans rättighet — emedan han visat sig kunna njuta friheten — emedan en förevändning eller Iskugga af förevändning icke kan upptäckas för j undanhållande af denna hans rättighet. Jag Tvet, att folket nu tager del i denna sak, och tatt det icke längre: skall låta sig förvillas, sedan det nu riktigt känner förbållanderna. Jag litar tryggt och säkert på den stora förändring, till hvilken jag varit vittne från början af dess utT veckling, jag kan säga ifrån dess födelsetimma, i nemligen folkets uppfostran, utan tvång af nå-: got parti eller någon sekt. Ja, det var icke Iför en man, född i lågt stånd, såsom jag, att bevittna konungabaros födsel i palatset, jemte iden höge furste (hertigen af Sussex), som väri digades deltaga i öppnandet af denna vår sessiom, eller den store fältherre och statsman, i ; hvars närvaro jag nu är stolt att. tala. Men Imed den höge fursten och med Drottningens I fader var jag vittne till en annan födelse-akt, Jäpnu mera lysande. Med dem och med Lor.!den af Huset Russell vakade jag vid folkuppi fostrans vagga — jag såg devna uppfostrans j tillväxt — jag fröjdade mig åt dess styrka — i jag blef vittse till dess mogna år, och det har I blifvit mig förunnadt, att se henne stiga upp ; till högsta makten, ledande statens rådslag, förtskyndande hvarje stor förbättring, utrotande j missbruk i alla våra institutioner, sträckande sig öfver gränserna af vårt välde och proklamerande i den nya veriden liksom i den gamla, att frihet är menniskans medfödda rättighet, att olikIhet i färg icke gifver någon rättighet att förjtrycka, att de kedjor, som nu blifvit lossade, måste belt och båillet falla af, och äfven de märken, de efterlemnat, utplånas genom samma eviga lag i vår natur, som gör folken till herrar j öfver sitt eget öde och i Europa bragt hvarje tyranns thron att darra. Men något skäl att frukta rättsbegreppens utveckling finnes ej för dem, som försvara en inskränkt monarki loch populära statsinrättningar, ej för den, som sätter sin högsta ära i att icke herska öfver slafvar, de må vara hvita eller svarta, att licke skydda förtryck, utan att bära en konstitutionell krona, att hålla rättvisans svärd med nådens hand, att vera den förste medborgaren 1 ett land, hvars luft är för fri att inandas af slafven , och der hans kedjor at sig sjeltve falla af, så snart bans fot vidrört dess stränder. (Bravo!) Med en förtröstan, som ingenting kan skaka, hoppas jag på oemotståndlig j framgång af denna stora grundsats; den gör allt framskridande säkert, all förändring, som den åstadkommer, trygg; ty ingen kan äga rum, som icke utgår från en försigtig och helsosam anda. Nu är således den behagliga tiden inne; ty då vi omsider börjat uppfylla våra pligter emot den Afrikanske fången, så har jag bevisat eder, att allt som ännu återstår är förberedt, allt tryggt och säkert, såsom erfarenheten bevittnat, för det sista steget. Tiden är för handen, försöket är gjordt, timman slår; J hafven icke längre vågon förevändning för tvekan, vacklande eller uppskof, Slafven bar visat, genom fyra års klanderfritt uppförande och flit i fredliga yrken, icke öfverträffad af någon Engelsk landtman, att han är lika värdig sin frihet, som någon Jord, infor hvilken jag nu talar. Jag fordrar för honom hvad som är hans rättighet, jag fordrar hans frihet utan förknappniog, och jag fordrar den i rättvisans, i lagens, i förnuftets namn,