Aftonbladet – 17 mars 1838, sida 3

fl Annu uti kätten hoppar Lammet väl; men se det droppar Ned frin taket utan rast: Drifvin gömmer 3ig i hast I den hulda jordens sköte. Dufvan till sin mekas möte Skyndear att i ljuft förbund Bygga i den glada lund Trefligt näste. Uti sanden Gossen krafsa syns med handen Och der gör kanaler små för den smälta snön, hvarpå Skepp af bark han segla låter. Se hur häftigt drifvan gråter, Droppen glittrar i dess fall. Solen baddar, snart är all Vinterns stränga magt. På båren sätter man dess lik. Men våren Nyfödd, och döck yngling ren, börjar milda väldet sen. Gud ske lof! nu är det ötver; Frysa man ej mer behöfver Ej så länge bränna Jjus, I hvar buske snart fins hus. Sträng var vintren väl. Men länge 8j regera herrar 8t:änge. : 10 Bröder! så skynden och tömmen pokalerne : Skål för Spektaklerne, skäl ock för balerne Skål för Hr Lampa Hurra för Zampa I skål för hvarendastö birfilarö Som för oss spelat med hufvet på sne! Skål för Hr Springer, ja, skål för hvar Apa Skål för hvar en som på Apan vill gapa Kärlek, ej hämnd Nu vill jag sjunga. I Lyran är stämd, Frisk är min lunga. Rrusande Blodet käns skera i ådrornmas rör Susande Korus af svärmande foglar jag hör. Apollo, min far; Kom, tag uti ring Och dansa ikring! Det gör ingenting. Respekten ej spilles i glädtiga lag Se Bachus, hur lat Midt framför ett fat Han ligger plakat; Han tumlar Och fumlar På svickan, Men flickan Den ger han så många som flyga och fara, Han heldte vill sitta vid sprundet och klara. 3å sitt då, min Gubke; Ej någon dig tubbe Att lemna din post, Men se hvem kommer der uti den lätta skyn? Hvem är den glada tropp, som hvimlar för min syn, Och hvem den väna mö, som främst emot mig myser? Hvad från dess Öögonpar. en vänlig flarmme lyser! O, kom ej nära mig, jag tror jag galen blir — Hölj rågot kring din barm, om blott en väfd zefir. Att komma si så der, helt blott och bar till jorden Förlåt, Gudinna, du är icke van vid norden; Här går man uti pels till medio af Maj, Och tacka Gud man då får lägga bort kavaj, Men du mig icke hör, nä väl, så kom, Gudinna, Så gör mig galen då; mitt blod, hur det käns brinna: Hvad vällust i din blick! hvad: vill du? svara mig, Du hviskar kärlekstalt — hväd vill du då? — 3å tig. O, hvilken dyrbar nåd! Nu komplimenter spara Men hurtig var min vän, och möt min låga svara! O Venus! Aj! en sträng uppå min lyra Breast, och slut blef tankens yra Verkligheten står nu der Tung och tråkig som han plär. Snön ännu betäcker marken Snart dock grön blir återfgparken, Varm blir luften, sjön blir ren, (Lilla båten skall vi sen Sätta ut i vattnet klara Och till Sickla kanske fara, Nacka eller Dufvenäs, Tumla der i yppigt gräs. Enkeleken der vi spiinga, Meilanåt med glasen klinga, Duka upp vårt tilla bord Hviska månget kärligt ordj Hvar en med sin älskarinna. Verkligheten skall man finna Då just ej så svår och tung, Drick, min bror, var glad och sjung, Fantasin väl bra kan vara Men det är dock dunster bara. Tacka vet jag vin som käns, Tecka vet jag kyss sem bräns, Tacka vet jag barm som svallar, Tecka vet jag Nordens tallar Gröna knullar höga berg. Tscka vet jag hvarje dvärg — Trefaad till mitt bo han drager Mycken möda på sig tager: Hursa för hvar ärlig man Som pokalen tömma kan. Hurra för hvar dugtig qvinna Som kan baka, väfva spinna, Hurra för min lilla fru, Fast jag ej är gift ännu. Kanske får jag aldrig henne — Sorgen dock mig icke bränne I Hurra för hvart bittert aval SA Besatt RER ee At SR a Ca SRA Fa ändl Mek n PN a