Dortrolva nket, lor alt dermed Ulllreasstane Si J aptit, och verkställde äfven genast sin föresats, -I Det missfostret! ropade skolmästaren mer hj afsky. n) MSer ni bara, fortfor främlingen, i det ha e vände sig till kyrkoherden, som darrade af ra elseri vid denna berättelse, hvilken förekom ho nom som en satir på honom, Ser ni bara, hu: ru den ena lasten förer till den andra! Mer -iden eländige stadnade icke ens härvid. MenI niskokött började smaka hans förderfvade gon e I forträffligt. För att tillfredsställa den, blef har a j äfven mördare, och, med tillhbjelp af sin familj, 1 som han meddelat sin smak, mördade han mån-1 ga barn, till och med fullväxta män och qvin-Inor. Så många personers försvinnande, som 3 I man ej kunde förklara, väckte oro i landet; -Iman började anställa undersökningar; odjurer ; I funnos i sin håla, som inneslöt så många omisskänneliga bevis på deras brott, att invånarne enhälligt begärde, att de måtte bli brända lefvande, på sjelfva skådeplatsen för deras missdåd. En stor eld upptändes, och brottslinger I sjelf, jemte hans hustru och barn, kastades, den -lene efter den andre, i lågorna. Den sista af a I dem var en flicka, och i samma ögonblick som en karl, hvars förstfödde varit en af deras ofI fer, band ihop hennes händer, under bittra förebråelser för de begångna skändligheterna, vän-Ide hon sig om ursinnig. Ni smädar mig, ropade hon, som om jag begått något så fasligt stort brott. Tror ni, om ni hade smakat I det färska köttet af en man eller qvinna, skulle ni finna det så förträffligt, att ni icke mer skulle vilja förbjuda mig att äta sådant. Vid dessa lord drog hon sina händer från karlen och gaf honom ett slag på örat, som detta . . .n I Härvid förenade främlingen åtbörden med orI det, och gaf kyrkoherden en så väl riktad örI fil, att han föll baklänges på sin stol. I sitt fall drog han med sig bordet, och med det tennbägaren, som innehöll ölet, bränvinsflaskan, fat I och talrikar, hvilka krossades med ett förfärligt buller. Främlingen skyndade nu till hans hjelp, bad honom tusen gånger om förlåtelse för en så bedröflig oskicklighet, ursäktande sig med att han var så hänförd af värman i sin berättelse, att han icke rätt visste, hvad han gjorde. Men under det han betraktade sitt offer, som simmade i en flod af öl och bränvin, betåckt med flaskbitar, ägg och laxben, tycktes löjet i hans blick föga öfverensstämma med den ledsnad och ånger, som hans ord uttryckte. Kyrkoherden afhörde hans ursäkter med en hemsk tystnad, afsleg hans erbjudna biträde och svarade på alla hans artigheter med en blick, som uttryckte den yttersta förbittring, Då skolmästaren slutligen upprest sin olycklige förman, föreslog främlingen dem att återta sina platser, att höra en ny historia. i nVi ha nog af edra historier för i dag, svarade kyrkoherden, med vrede. ,Värdinna, ge oss räkningen !, Vid denna kallelse infann sig mor ClinkIstoup och räckte fram räkningen till kyrkoherden; under det han sökte efter sin andel i sin skinnpung, vågade skolmästaren yttra, att de båda borde betala hela beloppet. Kom ihåg, mim gode herr pastor,, sade han, matt vi äro här hemmastadda, medan den här berrn är en resande, som kanhända har lång väg igen.n Må ban ta vägen åt helvetet!, svarade kyrkoherden; ,tror ni mig vara en nog stor åsna, att kasta bort mina penningar, för att föda tolk, som jag inte känner? Nej, nej, hvar och en betalar sin del; en jemn delning är ett gammalt ordspråk i Markinch, och jag vill inte rubba detn Det är rätt, sade främlingen , jemn delning, och kastade sin andel på bordet, lemnade värdshuset, steg upp på sin häst och red sin väg i galopp. Någon tid förflöt, utan alt någonting förändrades i status quo i Markinch, till dess oförmodadt en dag hela församlingen blef satt i rörelse genom den öfverraskande nyheten, att konungen funnit för godt jemna kyrkoherdens och skolmästarens lönevilkor på det sättet, att hvad som fråntogs kyrkoherden, tillades skolmästaren. Ett ställe i den kongl. förordningen underrättade de intresserade parterna om anledFT MM AP