eller att helsa på en liten tennbägare, som in nehöll ett friskt och fradgande öl. Under loppet af ssmtalet upptäckte den re sande, att hans nye vän var skolmästare i för samlingen, och att den perion, som utbredd sig framför elden, var dess kyrkoherde. D denne sednare märkte, att främlingen, ehuri han fått kunskap om dess vigtiga embete, lik val icke derföre lät påskina någon större akt Ining för honom, ökade sådant ännu mer han elaka lynne; men han beslöt att låta skolmä staren bära upp det, emedan han icke ansåf lämpligt att låta det utbryta öfver främlingen Nå väl, min vän,, sade mannen i gråa jac: Ikan till skolmästaren, sjung då en visa för oss ait fördrifva aftonen; och ni, mor värdinna lIglödga oss litet brännvin att läska vår strupe. nJag kan inte sjunga,, svarade den goda skol. mästaren; men om ni så vill, skall jag berätt er en sagan Nå, får gå för en saga då,, svarade främ. lingen. Jag skall göra så godt jag kan,, återtog skol. mästaren, och det så mycket heldre, tillade han, vändande sig till pastorn, som jag kommer ihåg en, hvilken jag ännu inte berättat fö; er. J hafven förmodligen allesammans hört talas om den namnkunnige trollkarlen Michae Scott? Han hade tre tjensteandar: Prig, Prim och Pricther . . .0 Ni har redan talt om Piig, Prim och Pricther, inföll kyrkoherden tvärt. Ni har anfört dessa ledsamma namn så många gånger som jag har tänder i munnen., Ert afbrott är temligen ohöfligt,, sade främlingen, med ett knytnäfslag i bordet. ,Är det möjligt att på det sättet behandla den der hederlige mannen? Jag vill, att han skall berätta sin saga, er till trots, om ni än hört henne så många gånger som ni har hår på hufvudet.v Nej, nej, kära herre;, invände skolmästaren med mildhet, beräita heldre någonting ni sjelf, och sedan skall jag söka påminna mig någon gammal legend, mera passande för ett sådant auditorium. , Det vill jag göra,, svarade den resande, ehuiu jag icke är någon skicklig sageförtäljare. Jag vill berätta för er en sann historia, som finnes i tillförlitliga krönikor, och som innehåller en fiuktansvärd läxa för snålheten. Min värdige herre,, fortfor han vänd till kyrkoherden, ni tör hafva hört, att i Grefskapet Angus finnas en mängd djupa och mörka hålor?, Jag vet det, utan ait ni behofver säga mig det ,, afbröt kyrkoherden, som berättarens prolog redan misshagat. Nå väl; fullföljde främlingen. I en af dessa hålor bodde en man, som, sedan han förstört all sin egendom på tillfredställandet af sitt begär att äta och diicka godt, slutligen nödgades med sin hustru och sina barn söka en fristad i en bland dessa hålor, hvaråt de ohyggliga uppträden, jag ou ärnar berätta, gifvit benpämningen: Helvetes-hålan. Utan att ångra de olyckor han ådragit de sina, saknade desne usling endast de goda måltider han nu mera var ur stånd att göra, drömde om intet annat än vaktlar, rapphöns eller fasener stekta på elden eller på spett, kalkoner och lök, och det ljufvaste föremålet för hans tankar var — här uttryckte sig främlingen med ett slags emfas, som kom den tjocke pastorn att darra — ,mine herrar goda skifvor rökt lax, stekta på halster. och den sannfärdiga krönikan, som meddelar oss denna historia, säger oss, att cå innerlig var den dyrkan den eländige bar för sin mage, att han skulle icke delat den minsta skifva med sig åt hvem som helst, om han än ned en så lätt uppoffring kunnat frälsa de sipa, vänner och ar förvandter, från ett totalt förderf.n Men der funnos inga rökta lexar i hilan; dessutom skulle han sakna både eld och halster att steka dem. Örterna på marken var den enda föda, som de olycklige kunde upphemta för att stilla sin hunger, och han hade ingen annan tillgång att släcka sin törst, än med det klara vattnet från en närgränsande källa. Det hände då en dag, mina herrar, att då han ströfvade omkring en natt i trakten, befaon han sig nära en koja, hvarifrån suckar och ångestrop hördes. Han tittade in senom fönstret och såg