act loCKaNUe SKAUCSPEIEL al nHagla SKODA SKILVO rökt lax. Det var en lång, mager och gängli person. Arbete och umbärande hade hindra honom från att samla hull; hans tinningar vor insjunkna och ögonen ihåliga; men dessa bri ster ersattes rikligen genom det välvilliga uttryc ket i hans långa, bleklagda ansigte, och han goda hjerta gjorde honom älskad af alla invå narne i Markinchs församling, der han utöfvade den modesta skolmästare-befattningen, och de han och hans väldige kamrat, kyrkoherden, utmärktes genom de karakteristiska tillaamnen : Frosscriet och Hungren. Skolmästaren mec sin knappa inkomst biträdde likväl många, som voro fattigare än han sjelf; kyrkoherden åter gjorde af sin ansenliga lön ett alldeles motsatt bruk. Hustru Clinkstoups gäster hade just nu öfverraskats af eti oväder; det lilla köksfönstrei piskades af haglet, som häftigt slog deremot, och orkanen hven i skorstenen. Plötsligt uppryckte ett vindkast värdshusdörren. ,Gud bevare de stackars vägfarande !, ropade den beskedlige skolmästaren, i det han steg upp, för att stänga igen dörren, och tittade ut i den mörka rymden utanföre. Natten är svart som sot, haglen stora som ärter, och vinden tjuter som han ville bortsopa alla hus i granskapet. Det är så mycket större skäl att stänga dörrea,, anmärkte kyrkoherden. Himmel och jord tyckas vilja störta tillsamman,, återtog skolmästaren. Verlden står nog qvar ändå, svarade pastorn, utan att röra sig af stället. ,Det är väl möjligt, fortfor skolmästaren ; men jag beklagar den, hvars samvete icke är fullkomligt rent . . . ty en sådan natt är nog. . .n Nu ha vi talt tillfyllest derom, inföll kyrkoherden, otålig. Det är just nu tid att tala om samvete . .. stäng snarare igen dörren, och återtag er plats, ty laxen blir nog stekt, under det värdionan dukar bordet. Nå, kära mor, förstår ni?, ,Jag hör hotslag af en hast,, sade skolmästaren. VMå f-n ta honom och hans ryttare; jag hoppas, att han icke stadnar här . . . Knappt hade kyrkoherden yttrat denna kristliga önskan, förran ryttaren steg af framför värdshusporten, som öppnades för honom, och inträdde käckt i rummet. ,Gud vare med eder, käre herre! sade skolmästaren ; ni måste anse er lycklig att finna tak öfver hufvudet i en så ohygglig natt.n ,Stor tack! sade främlingen. Sanningen alt säga, har ljuset här i stugan intet litet fägnat mig, ty jag är stel af köld och mycket trött. Min goda gumma,, sade han slutligen till värdinnan, ,jag ber er ställa om, att min häst får något att äla, ty jag ärnar begifva mig på väg igen, så snart ovädret gått öfver. Om det stackars kreaturet får göra lika god aftonmåltid, som hans herre,, tillade han, i det han betraktade laxskifvoraa på halstret, så är det ingen fara med honom., Uader detta korta samtal hade kyrkoherden haft tid att betrakta den nykomne. Det var en stark och välväxt man, med genomträngande ögon, manliga och bestämda anletsdrag, hvaråt et: vackert, svart skägg gaf ett ökadt uitryck; hans mer än enktla drägt bestod af en jacka och byxor af groft, grått kläde, hans kappa var ännu sämre än det öfriga, och hans blå mössa syntes vara en gammal trotjenare. Dessa yttre tecken till fattigdem undföllo icke kyrkoherdens spejande blickar; också lät han icke någon höflighet mot främlingen komma öfver sina läppar. Den andliges buttra lynne och hans ensamma ockupation af brasan ådrogo sig genast den nykomnes uppmärksamhet, hvarföre han, då han tog af sig sin stora kappa, skakade den med sådan häftighet, att han betäckte hela kyrkoherdens figur med snö; han ursäktade sig på det högsta, men likväl så, att man tydligen kunde finna, att hvad han gjort skett snarare med afsigt än af en händelse; i den nykomnes hela väsen låg likväl någonting, som afhöll kyrkoherden från att skrida till en uppenbar träta. Sedan den främmande vridit vattnet ur sin mössa, satte han sig på den stol, som skolmästaren tvang honom att emoitaga; den beskedlige mannen nöjde sig med att upp snappa den värme, som kunde framtränga mellan kyrkoherdens stol och spiskanten. Värdinnan serverade slutligen malen. Laxen rökte likväl icke förr på bordet,