TEATERN; SEDAN SOLEN GÅTT NED. Komedi i 1 akt, från Fransyskan. Den sjuhundra och åttieförsta artike!n i fran. ska lagen stadgar, som ni kanhända känner för. ut, att ingen gäldenär må, efter solens nedgång Och innan den åter gått upp, i häkte inmanas.? I sanning en paragraf, som alltid vore ett slag: tröst i olyckan, för en stackars af björnar ansat fan någothvarstädes, och som verkligen är det icke ringa mån uti en stad såsom Paris, dei lifvet-en gång för alla är uppoch nervändt, der den glada rougen belt comme il faut och utan saknad sofver Guds ljusa dag öfver i sin mjuka och goda säng, obekymtad om utanför porten psatrullerande rättsbetjenter och knipbomines, likasom. om de skulder han natten förut gjert vid spelbordet, och dem han, -så framt Gud ger helsan, svart vid ett annat kanske skall föröka, så fort det endast blifvit qvall, och en menniska, som är litet förmer än handtverkare, kan med heder stiga upp. Likväl skall man icke då, liksom den eleganta baron dArgentigres, glömma bort att åter i lagom tid smyga sig hem framemot morgonen; en distraktion i detta hänseende kan ha fortvifladt brydsamma följder, som ni sjelf skall få se, af hvad jag går att förtälja. Portugisiska legationsrådet markis d Alcala har händelsevis råkat sin förtrafliga vän baron dArgentigres och sagt till honom: Hvart tar du vägen i qrväll? kom och följ. med mig till den rika bankiren Sarrasin! der är bal, hela verlden är välkommen i hans hus, jag skall presentera dig. Baronen har tagit upp sin anvotationsbok, och funnit, att han genom en särdeles tillfällighet verkligen har sin afton oupptagen; jag säger: genom en tillfällighet, ty baron dArgentieres är annars en man, som oupphörligen ryckes mellan hundratals förnäma salonger, afundsamma att få tillegua sig en visserligen icke mer så alldeles ung, men icke derföre mindre fashionabel och intagande garcon, sådan som han, en man, förstår ni, som lefver och är ute i verlden; det vill säga: sedan solem gått ned. Hvad dagarna beträffar, har han nemligen sina speciella orsaker, att icke göra något undantag i den stora verldens fason att, inläst i sin sängkammare,; sofva bort dem, som om de aldrig funnes, och hela hans lif skulle, som han sjelf uttrycker sig, kunna anses för en enda soir.? Niväl, baronen har i hast kastat på sig en balkostym och följt med till bankiren, ehuru han knappast förut ens hört den goda mannens namn. Han har bilfvit i en handvänning presenterad för värdinnan, men, innan han fått göra bekantskap med herrn sjelf, redan i trängseln tappat bort sin cicerone, i hvars ställe han funnit en förträfflig punsch; han har vidare dansat, tömt några glas på frenceisen, derefter satt sig vid ett spelbord, tagit sig några glas på sin otur, slutligen kastat sig på en stol i salongen och — tagit sig en lur på de några glasen. När baronen vaknar, är klockan redan slagen tu, följande middagen. Han gnuggar sina ögon, han stirrar kring rummet, erinrar sig slutligen, att hah varit på ex bal, der det vankats! en delieiös punsch, och griper helt förvirrad och skamflat efter sin hatt, för att så fort som möjligt. bege sig hem, då ett ögonkast i förbigående senam fönstret låter honom. till cin fasa.