HICA SvVclS Nan SKVJCI ollt, NYcCA SKUJAS Koll Högt mot hvarandra tusen ilar ryta. De kasta djup och höjder om hvarann. Men ibland höjderna oeh mellan djupen En julle vaggar, midt i vattenstrupen. I derna julle sitta trenne männer, Forent2 på den vådefulla ban. Det är den stolte Nore, den tappre Seve oct der. ädle Dan. Den sistnämnde sköter rorel och — — — ser sin våg i synen, midt i ärne. Nore ,slår med åran,, och skingrar böljorna isär och splittrar, och vågen går till grus och vattnet vittrar, Det är obestridligt, att detta uttryck nvittrar,, Lbksom det föregående om grusningen, härstädes är förbålt lyckligt och egentligt användt om vattnet; annars skulle också ordet qvittrar, varit hör ett ganska lömpligt rim mot nsplittrar.n Den tredje manspersenen, Seve, sköter seglet och dreger in och släpper ut och vänder. I ett oväder, sådant som skalden i början beskrifvit det, der tusen ilar kasta vågorna phit och dit och af och an, är dat der sannerligen icke det lättaste göra; deremot synes det vid så frisk kultje vara temligen öfverflödigt att sitta och sticka i vattnet med en åra eller par, och det vore bättre om Nore bhjelpte till litet med trossarna. Så segla de i mening, att de skulie nå till en ö med helig tempelsal. Detta hafver sig likväl icke utan åtskilliga förtretligheter på vägen. Först stiger Ran opp ur sjön och ställer till en hägring midt framför dem, den hon förespeglat den ädla Dan såsom en landvinning, hvilken -han för all del icke borde förspilla. Hväd templet beträffar, — säger hon, — så låt dessa söka det bland våg och flöde, och öfverlemna dem åt deras öde!n Dan är likväl för klok att låta narra sig. Han vrider på rorstången och låter båten ila åt andra trakter. Derefter råka de ut för en hafsfru, som med förledande ögon plötsligen lyfter sig vid: båtens sida, och plirar åt den stolta Nore. En liten stund hon uti tystnad dröjer, sen suckar hon och börjar: Nore, du . .. 2 För hvarje annan än Nore skulle denna betydelsefulla aposiopesis varit oemotståndlig. Men Nore höjer sin åra i vädret öfver sirenens hufvud, och klyfver helt enkelt hennes barm midt i tu. Nu föder rymden ur sitt mörka sköte af hvassa ilar en otalig mängd, som hviska i Seves öra, att om han är slug, må han nu kasta sina båda kamrater i en hastig vändning öfverbord, då båten, sålunda lättad, inom få ögonblick skall vara framme vid den heliga ön. Det lyckas likväl icke att få honom mer än de andra förledd och tummad. Då klarncar rymden — — — — och eftsr rank och ränker fly stormarna, besegrade, från sjön, Den sökta ön skjuter upp framför stäfven, och marmortemplet blänker högst på toppen. De tre kamraterna skynda naturligtvis genast ditopp, och emottagas på trappan af en gubbe i silfverhvita skrudar;, efter ett litet för tillfället lämpadt tal, ledsagar den gamle dem in i helgedomen, och lägger vid altarets rand deras händer tillsamman; en praktfull syn kring trenne helfva öar, omflutne skönt sf spegelblanka sjöar! Skaldestycket är, som man finner, elt mysterium. Man skall likväl något så när kunna gissa till dess innersta andemening, när jag upplyser hvad som af trovärdiga personer blifvit mig sagdt, att med namnet Seve här menas personifikationen af Sverge, i stället för Svea, såsom denna vanligtvis annars kallas. Något bryderi uppstår väl ändå härvid, i afseende på de trenne halfva öar, som skalden nämner i slutet af sin sång, såvida man icke djerfves antaga den förklaring, att författaren velat säga: trenne haiföar, och råkat förbise, att mellan en halfö och en half ö är någon liten skilnad, på samma sätt som mellan en halfgud och en hali gud, en halfvåning och en half våning, ett halfsidenstycke och ett halft sidenstycke o. s. v. Och i alla fall blir det dock en smula kinkigt