Aftonbladet – 13 mars 1838, sida 2

-Läsaren finner bland dagens utländska underrättelser en från de Hamburgska bladen hemtad, men i anseende till den lyckliggörande censuren, som nu sträcker sin söfvande spira öfver de gamla fria Germanernes atkomlingar, endast i några få ord af dem angiven notis om några större politiska rättegångar, hvilka icke lära varit utsn vigt och omfattning, då ej mindre än 20 personer blifvit dömda för högförräderi, och några dels till döden, dels till en half lifstids fästningsstraff. Det är icke första gången man förraärker sådana ryckningar och paroxysmeräfven inom den så mycket peprisade Preussiska envåldsstaten; man finner dem tvertom förekomma en eller annan gång hvarje år, hvilket synes visa, att det icke forhåller sig alldeles så helt med lyckan och trefnaden inom besagde rike, som man här hör utbasunas af en del patrioter, hvilka med serdeles ifver ritälska för den upplysta despotismen, ett ord som nu framför allt är ea vogue hos de s. k. framtidsmännen och hos den fraktion, hvars politiska bekännelse och temperament lämpligast kan uttryckas med furieux de moderation. — Etter allt det som under den nu lefvande generationen öfvergått Tyskarne: de många gäckade löftena om konstitutiocers erhållande; tryckfrihetens successiva inskränkning och censurens införande i alla dess länder; de mindre staternas förvandling till lydriken under Frankfurter-riksdsgen och bibehållandet af den tryckande konskriptionspligten samt ökade skatter under en allmän fred, kan också, när man å andra sidan tar i betraktande den massa af upplysning, som ständigt underhåller det intellectuella muvemanget och sprider kunskapen om samhällets grund och väsende, ej väntas annat, än att de Tyska folken icke i all framtid utan invändning skola låta föra sig i ledband af godtycket. Ännu ser man väl icke spår till några stör:e och allmännare rörelser; tvertom lemnar den foglighet och passivitet, med hvilken den Hannoverska konungens kränkande statskupp blifvit bemött å folkets sida, vid första påseendet, en anledning att misströsta, det frihetens träd någonsin skall höja sin krona öfver detta folk och skänka det lugn och svalka. Men det sår en gång skrifvet i ödets bok, att våldet och godtycket, vare sig från ena eller andra sidan, gå fram med stormsteg, understödda af lycksökeriet, fenatismen och menlösheten, då deremot förnufiet och den rena menskligheten måste kämpa på lif och död en ångvarig kamp om hvarje tumsbredd af sina fordringar. I alla fall mäste man, om ej alla ecken bedraga, i konung Ernst och hans tillsöranden se en Nemesis, som åtminstone börjat iteruppväcka nationerna ur dvalan och fortfar tt underhålla det vakna tillståndet, och i det llmännva deltagande som röjt sig för offren af ans statskupp, de Göttingska professorerne, en tor betydelse för det tillkommande. ml