Aftonbladet – 12 mars 1838, sida 3

I sitt hemland, då han sänkes ner Der så många band hars tankar fästa, Der så mången ljusalf synes gästa, Mild som solen på en majdag ler. Intet missljud der med lutten blandas, Ingen strider der om mitt och ditt, Men den lycklige, som der får andas, j Ar all oro qvitt. . o OVIl? Inig, Oo dt, soi någon gång Blicket in i detta skaldens rike, Tror du väl det äga kan sin !ike Uti grönska, vällukt, fogelsång, Bildar vinden uti trädens toppar En harmonisk hymn så ren och skär, Slöder parpusn uti rosens knoppar Bländande som der? Ljufva lott, ett från en töcknig jord Höjas, om ock endast för en timma, Och blend högro sferer ej förnimma Från de lägre mer ett ljud, ett ord. Att, ett grand i skapelsen, dock sluta Det oändliga uti sin famn; Och en vällust, en förtjusning njuta Utan gräns och namn. Ut:n narn? — ja väl — men — utan gräns? — Nej — ty själen inom stoftets galler, Tröttad af sin flygt, snart återfslier Och dess vanmikt mera bitter känns, Och ju mer hoao svärmat har deroppe, Desto tyngre finner hon sin lott, Ty dess dryck ur Lethe var en droppe Af berusning blott. Dock — sublima, önskansvirda rus! Mera värdt än jorders alla fröjder, Att på fantasiens blomsterhöjder Vendra, lyst at snillets gudaljus. O, att jag en framiing icke vore Uti skaldens hem — hur otta då Jag med Psyche till hans Eden fore Att hans sållhet nå. GCudars ättling, hulda poesi! Rick mig ur din krans en liten blomma; Lofva mig jemväl att ofta komma Och en gäst uti min bonirg bli. Slå din barpa, låt din stämma klinga Blott en stund, ej mera jaz begär. Lifsets sorger synas mig så ringa När du hes mig är. Vilhelmina.