Aftonbladet – 12 mars 1838, sida 1

i; underbuset 200 röster för densamma. Dett: jvill säga, att om ministeren med sitt anhanf slagit sg på deo sidan, hade frågan gått igeron med pukor och trumpetern,. Det var genon föreniog n med To:ies, som ministrarve segrade. bLeltta vill åter säga, att Whig-styrelsen, som allt jemnt satt sig emot vissa af folkets ford:ingar ndast under den förevändning, att de icke kunna gå igenom nu, har öppet visat sig icke wilja se dem beviljade. Och hvilka äre cå dessa fordrimgar? Avgå de förslag om republik, om konungamaktens (eller drottningmaktens) inskränkving, om agrariska lagar, om äganderättens upphävande? Togalunda! de röra ingentiog annat än ett medel att försäkra verkställighet åt, hvad kouvstitutionen uttryckligen föreskrifver, nemligen att Englands valmän fö till sina representanter välja hvem de anse dertil skickligast. H-la velden erkänner, att så bör det vara; men man vill icke, att det bl:fver så. De rikes och jordherrarnes makt öfver det egentliga folket är sådan, att en stor del af valmännes, som visserligen hetes vara fri i omröstningen, dock nu i sjelfva verket icke vågar rösta annorlunda än efter de rikes önskan. Ett verksamt medel att förekomma dennva inverkan, detta till den skamlösas:e höjd drifoa intimidationssystem, vore att införa den slutna voteringen. Endast sålunda kun-e detta system häfvas och folket vekligen komma att sjelft välja sina ombud. De styrande Whiggerne hafva nu vtsat, det deras afsigt ingalunda är sådan; de hafva förenat sig med Tories och de-igenom befästat ett nästan lika stort svalg mellan sig och folket, som någonsin funnits mellan Tories och folket. — Debatten i denna vitsla fråga var lång och intressant. Hr Grote motionerade, såsom förr, att sluten votering måite införas vid parlaments-val; och hans tal var enkelt, faktiskt och upplysande, Det kan icke begäras, att ban skulle vara py och ongivel i ett ämne, hvarom både han och andra så oita talat. — Hr Vard understödde motionen och var qvick, bitande. Den der Engelska manligheten, som man så mycket omtalade, sattes lika mycket på spel genom underbafvandes tvingande att framträda — i det partis färger, sem de i själ och hjerta afskydde. Satte sig styrelsen mot det af nationen pu så varmt omfattade förslaget, så skulle i samma ögonblick en alldeles ny kombination af partier uppstå inom Huset och nationenn. — Vissa ledamöter anmärkte, att ballotten icke haft god verksn i de länder, der den blifvit försökt. — Hr Edw. Bulwer vederlade detta. I Amerika hade ingen stat afskaffat ballotten, men den ena efter den andra afskaffat den öppna omröstningen; just nyss bade Connecticu!, Kentucky och Louisiana infört den slutna voteringen. — Lord John Russell anförde i det hela samma skäl, som så ofta hörts, om Engetlsmäns afsky, för att göra bemlighet af sina tankar c. — Sir Robert Peel stödde sig hufvudsakligen på samma argument, och komplimenterade Lord John och hans kamrater. Han påstod, att slutna voteringen i Frankrike icke förekommit missbruk. Telet var i allmänhet något vattnigt. — Hr Charles Buller var bitter och vederlade obarmbertigt Sir Roberts anföranden om Frankrike och den uppgiften, att valförrättaren der ofta gjorde knep med val-urnan. Alla nationer, som nyss fått konstitutioner, hage antagit bailotten, I Schweitz t. ex. antogs den år 1830 af alla de Cantoner, som då gjorde sig fria. Då man sagt Huset, att baliottew icke hade goda verkningar, hade man pratat hvad som varit rakt stridande mot verkliga förhållandet. — Sedan Hr Grote ytterhgare svarat, vo erades, och 200 röster utfollo för, 315 mot motionen. Tre Tories voterade för mouonen och 65 emot, som kalla sig liberala. En af ministarue, Hr Poule:t Thomson, iufann sig icke; han hare af kamraterna fått lof dertill, för att icke stöta si na kommittenter i Manchester.