som omgåfvo munnen, funnit märkena efter långvariga utsväfningar, och i hans ögons rädda och osäkra uttryck tecken till låghet och förställning. Den unge mannen störtade emot honom som en tiger, fattade dess händer och skakade dem med ursinnig häftighet. 2on Hecriques!, ropade ban, känner du mig icke?n Nej, svarade presten i det han tog några steg tillbaka, och fåfängt försökte undandraga sig hans vilda påträngande. nJag är en fattig faderoch moderlös yngling, en handtverkare, en man af folket, som man kan slå, förorätta och mörda ostraffadt. Jag är son till Antonio Perez.n Domherren darrade och bleknade. Du känner mig icke! sade ynglingen i en hemsk ton. För rik på brott att kunna räkna din egendom, har du icke ens kunnat erinra dig detta. Dömd, som forsoning för eit mord, att bortlägga den andeliga drägten under ett helt år, har ångern icke ens kunnat vidröra hinnan till ditt samvete, och du har tröstat dig i kretsen af vilda orgier öfver denna gäckande bestraffaing; men om Gud fördröjt vedergäll ningen för ditt brott, om domrarne, mutade af dina skänker, borttorkat min fars blod, utan att träffa mördaren som gjutit det, har försynen likväl åt honom förvarat en hämnare. Du har glömt, Don Henriques, att ditt offer ägde ett barn ; att detta barn en dag kunde bli en man, och att hans hat skulle växa med honom; du hade icke påmint dig, alt den olycklige lemnat mig sin hämd i arf, eller snarare, du har icke trott, att skomakarens son skulle emottaga detta arfs pligter! Elåndige ! ropade dombherren. Mördare! svarade handtverkaren, jag har länge önskat få möta dig ansigte mot ansigte, att vara ensam med dig, för att säga dig: du har mördat min far; du har bragt min mor i grafven, nedtyngd af smärta; du har förgiftat min tillvarelse och brännmärkt min ungdom. Jag har sedan trenne år lefvat af mitt hat; och det har närt mitt elände; det har underhållit mitt mod; det har stärkt mig mot lidandet; tjuge gånger har jag varit nära att rikta spetsen af denha dolk mot ditt bröst, men tjuge .gånger har slumpen, skyddasde din brottslighet, nödgat mig uppskjuta mia hämnd. Men i denna stund, tillade den faderlöse, med ett hemskt skratt, har du ingen vakt, inga soldater, icke ens någon slump, som kan återhålla min arm; ditt rop skall ej höras på detta ensliga ställe; dut blod skall ej synas i skymningen; vedergällningens stund kunde med ett ord icke bättre väljas, ty det är just i dag sex år sedan min far blef mördad! Då presten hörde handtverkarens fruktansvärda ord, då han såg dess gnistrande ögon, dess bleka lippar och aila dessa tecken till en oblidkelig hämadlust, började han, som äada hittills hoppats, att hans heliga värdighet skulle afskräcka Perezs son, känna detta hopp försvinna; han insåg, att böner och ödmjukhet voro de enda vapea, som åte. stodo honom, och som möjligen ännu kunde rädda hans lif; han hopknäppte derföre sina händer, och höjde dem mot ynglingen. PEu ofrivilligt mord är icke brott, sade han med bövfsllande ton. Det är sannt, att jag bragt dia far om lifvet, men Gud vet bäst, att jag icke åsyfiade hans död. Finns för öfrigt något brott, som ej kan försonas, något fel, som ångern ej förmår utplåna? Hvad vill du? Hvad önskar du, unge man! Ehuru högt flygande din ärelystnad må vara, kan jag likväl försäkra dig om dess tillf:edsställande ; jag skall göra dig mäkug, ansedd . . . Och lyckhg äfven, är det icke så? tillade Gil. Kanhända, svarade domherren. Skola väl dina skänker kunna uppväcka min tar? Om de ej kunna återgifva honom lifvet, kunna de åtminstone sätta dig i stånd, att åt honom uppföra en grafvård, och låta läsa mässor för hans själs ro.