eos of 2 oo EJ go arg BLANDADE ÄMNEN. SKOMAKAREN i SEVILLA. Sann händelse. I. Domherren och Handtverkaren. I en usel koja, upprest bredvid det gyllene tornet, hvilket Julius Cesar efterlemnat på Pyreneiska halfön, såsom en symbol af Romerska väldet dersiädes, såg man en qvinna, af olyckan åldrad mer än af åren, och en ung man, ännu föga mer än gosse, sysselsatta med att sluta ett par skor. Vet eländiga husgerådet i kojan hvars enda prydnad var ett ebenholtz-krucifix och en liten madonna-bild, stympad af tiden, lemnade intet tvifvelsmål om innevånarnes ytterliga torftighet. Gi!! sade qvinnan. Unglingen uppreste långsamt sitt bleka och magra anlete. Hvad vill du, min mor? frågade han. Qvinnan aftorkade tvenne stora tårar, som flöto utför hennes kinder. I dag, min son, är en högst bedröflig årsdag ,, hviskade hon med ett mellankoliskt uttryck, det var i dag för tre år sedan; vårt visthus var då mindre tomt och vårt bröd mindre fuktadt af tårar, ty jag var då ännu inte enka, och du var ännu inte faderlös !v Eit moln af sorgsechet öfverdrog den unge Spanjorens anvlete. Och i dag? sade han med en suck. . . aI dag, återtog modren, hvilar Antonio Perez i en obemärkt vrå på fattigkyrkogården, vid sidan af judars och mohrers fordömda lik. Gud har vägrat oss sjelfva den trösten att åt honom kuvna uppresa en grafvård.n Sålunda, sade den faderlöse, med ett smärtsamt leendo, är min faders stoft vanäradt, och vi dväljas här, rof för behofvet och lidandet, under det att . . . ,Unader det att hans mördare lefver i lyckans sköte,, inföll enkan. Hanu är domherre vid domkyrkan, och Sevillss innevånare afhöra med andakt hans predikningar, och som Don Pedros gunstling, knäböja ädlingarne inför hans makt; hvar och en bugar sig ödmjukt för mördaren, ty det är hvarken en adelsman eiler en prest, han dödat; det var bara en fattig handtverkare, en usel skomakare, en man af menigheten, mindre än intet, med ett ord: din far! , Gil s:eg upp; han teg ned från väggen en gammal dolk och satte sig åter hos sin mor. Under det han slipade dolken mot en gammal knif, sade han: ,Berätta mig den sorgliga historien i hela dess vidd., nHvartill skulle det tjena? frågade enkan bedröfvad ; man tröstar sig icke med smärtan och hämnas icke med tårar. Nej, men man låter sina sår bleda och uppvärmer sitt hat! invände den unge mannen med ett hemskt leende. Hans mör förstod honom; hon fattade en af hans händer, som hon med ömhet tryckte mellan sina. pDet är nu tre år sedan,, sade hon, då välstånd herrskade i skomakaren Perezs hus; utan att vara rika, voro vi likväl obekanta med bri. stens fasor och armodets förnediing; din far, en skicklig hand:tverkare, tillbragte dag och natt v.d sitt arbete, för att öka sitt lilla välstånd ; vi lefde lyckliga i denna trefliga men obemärkta belägenhet, som hvarken är frukten af lätjan eller lågheten. Under det Alfons XI:s ättling utmärkte sitt uppträdande på thronen med förbrytelser, och tvenne fiendtliga faktioner söndersleto hvarandra på Sevillas gator, förblefvo vi lugna midt ibland stormarna, som respekterade vårt mörker, och det fanns intet enigare och lyckligare hushåll än skemakaren Perszs Enkan tystnade härvid. Hennes ansigte, som uppklarnat. under det hon återkallade glada minman fak aonart tillhalka citt vanlisa uttervek af