dalerna i ansigtet på din far; din oskicklighet förtjente galgen ! Ehuru blott en handtverkare, var din far likväl en man, och kände sin värdighet lika väl som om han burit en sammetsmantel, en kaftana eller en värja. ,Anklaga endast naturens ogunst, som gjort dig halt!n svarade han. Don Henriques kunde icke smälta denna anmärkning; han sprang upp, fattade en käpp, och gaf Antonio ett så våldsamt slag i hufvudet, att din olycklige far föll till golf vet, för att aldrig mer uppstiga. i omherren var föga bekymrad äfver sin gernings följder; hans offer var en simpel handtverkare, och han tviflade icke på, att Don Pedro, som sjelf förgifvit två af sina gemåler, en bror och sin förste minister, skulle blunda för em så obetydlig tilld-agelse Ynglingens läppar hopdrogos krampaktigt. nHvad skall jag vidare säga dig ?, fortfor modren, med en af snyfiningar afbruten röst. INär jag såg din fars blodiga lik hembäras, och Ifick veta hvad som skett, bemäktigade sig ett slags vansinnighet hela min själ. Jag väpnade mig med en dolk, just denna — tillade hon, pekande på det vapen heunes son höll i hanIden — och ville i domherrens blod hämnas Antonios mord. Men då kom jag ihåg, att jag var mor. Jag trodde att i Sevilla skulle finnas len domstol, som skipade rättvisa och en bödel, att verkställa dess utslag. Jag frambar min klagan och mina tårar till domkapitlet. Gud vet ,) bäst, hvilka ödmjuka böner jag ställde till dessa lagens tolkar, hvilka lifliga uttryck min förtviflan ingaf mig. för att beveka dem. Domrarne Thörde mig också med deltagande; de lofvade mig en lysande upprättelse, och åtta dagar derlefter blef domherren också verkligen dömd., Till döden ? frågade yngingen. Nej, att umder ett års tid afhålla sig från koret,, svarade enkan sorgset. II. i Vedergällningen. ) Det var Kristi-lekamens fest. Ehuru Sevillas I linvånare saknade den tid, då de, styrda efter legna lagar, på samma gång krossade den eröfrade Mohrens yatagan och de Spanske konungar-Ines iyranniska spira, ehuru Pon Pedros fängelIser och bödlar , gjort dem tillräckligt förtroliga Imed träldomen, uppfyllde de likväl rcu domkyrkan och de närmast dit ledande gatorna. Kyrkorna hade utvecklat hela sin andeliga prakt; gatorna voro heströdda med törnrosor och pomeransblad, allt med ett ord i denva stad, som adelns blodiga fejder och Don Pedros vilda despotism förhärjade, hade antagit ett ovanligt utseende af högtidlighet. Sittande på Alcazarens trappsteg, syntes en ung man ensam vara känslolös för denna allmänna glädjen. Hans panIna var allvarsam som en prests och fårad som en gubbes; bittra tankar och tidiga smärtor, Ihade iutryckt sin stämpel på hans kinder; hans hår föll i oordning utför tinningarna, och den hemska glansen i hans ögon, den konvulsiviska lifligheten i hans rörelser, den blandning af svaghet och energi, af vrede och matiighet, som röjdes i hans anletsdrag, gåfvo tydligen tillkänna, att hans hjerta var ett rof för våldsamma passiomer, och att hans ungdom icke blifvit I nedtyngd af vanliga motgångar. Han satt der i flera timmar tankfull och orörlig, med bufvudet stödt mot en pelare, som Jom han velat deschifrera någon af de inskriptiocer, hvilka mohrerne qvarlemnat på den fordna moskeevs murar, för att föreviga minnet af sina erofringar. Småningom drog skymningen Isin dunstslöja öfver Sevilla, och insvepte deri den TArabiska akademiens dömer och de kyrkeors Thvalf, som omgifva alcazaren. Nu uppsteg ändtIligen ynglingen, liksom vaknad ur sin dvala, och kastade en forskande blick omkring sig. ,Kommer han då icke?, mumlade han med en upprörd stämma. Dessa ord voro knappt uttalade, förr än han blef varse en munk, som långsamt närmade si domkyrkan. I den mån presten nalkades blef vo hans anletsdrag märkbarare. En lång kaftan, skuren efter; tidens bruk, och sammanhållen kring lifvet af ett snöre med gyllene ollon, föll ända ned till hans. fötter ;ochläto de eleganta sammets-sandalerna endast till hälften bli synliga. Hans anlete skulle ha varit utmärkt vackert, om man icke i de otaliga skrynklory.