Aftonbladet – 8 mars 1838, sida 1

uppsättning åter lefva upp på vår scen. M: Lind ker öfvertagit Fru Erboms, Agathac, par ti, ock Maxs roll, hvilken så många år con a more blifvit utförd af Hr Sällström, har öfver lemnats likaledes åt en af de yngre sajettern vid kongl. teatern, Hr Robach. Det är ett herrligt peem, denna Webers mu sik till pFeiskytteos! Om man hört den femti gånger, återhör man likväl för den Semtionde första med samma niutning dessa fBänförand tonmassor, brusande som et: aflägeet vattenfai eller stormande som ett oväder i skogen, dess fentastiska jägarstycken , dessa sprittande oc fvricka burlettmelodier, desse romanser, fulla a känsla .och svärmeri! Det finnes förståsigpåare nog grundliga för att icke älska Weber; han bli väl odödlig deras bifall företan! Det sär likväl icke om musiken jag egentlige: denna gång vill tala, utan om de båda unga ta langer, som i går aftons i denne opera, mai skulle kunna säga, debuterade. Ty såväl Her IRobach som M:ll Jenny !Lind kafva hittills en dast uppträdt i mindre, åbemärktare roller, och äfvea detta, åtminstone hvad Hz R. beträffar ganska sällan. Å Hr Robach öfverträffade, såson Max, troligen de tiflestas väntan. Hans röst äl visserligen alltid liten, men han tyckes, sedar man -såg :honom sist, hafva fördelaktigt börja arbeta .upp den; den bar vunnit i fasthet och säkerhet, anslagen äro renare än förr och tonerma :mera gedigna. I fullstämmigare ensemble. saker, ock der instrumenteringen, såsom i denna Foll på flera ställen, är för massiv, lyckas har. väl icke alltid att göra sin stämma gällande; :den är, isymnerhet i de lägre tonerna, för svag, och tål icke -att forceras; men Herr Reobach röjde i går aftons en sida, som ganska vackert rekemmenderar homom i solosången, duetten och trion, den nemligen att han kärner hvad khan sjunger , att det är själ i kons föredrag. Hans stora mummer i första akten, -samt trion i den andra, togo sig i detta afseende rätt fördelaktigt ut. Om Hr Robach, då hen efter uppträdandet i denna större roll förmodligen kommer att användas flitigare än hittills skett, förstår att tillegna sig något mera teatervana, och i samma forkållande allt mer och mer lyckas göra sig till herre öfver sin alltid i sig sjelf behagliga röst, bör han wverkligen för framtiden blifva vida användbarare, än man kenske hittills haft någon anledning förrroda. Triemfen för qvällen tillhörde likväl M:ll Lind. Det sätt, hvarpå hon utförde Agathas skäligen svåra parti, var väl den intressantaste öfverraskning, bvarpå kongl. theatern de sista tiderna haft att bjuda publiken. M:ll Lind har visserligen i de sångroller, som förut varit henne tilldelade, alltid ganska nätt och täckt redt sig från! sin hilla aria, eller romans, men man har alltid för detta naiva och lifliga spel, som från barnåren utmärkt beone, mer eller mindre förbisett deaj möjliga förtjenst, som kuanat ligga i hennes sångföredrag. Man har visserligen hört talas om, att M:ll Lind skulle ega ovanliga musikaliska anlag, men att hon, innan man visste ordet af, hi skulle uppträda, en så, man kan nästan säga! let, utbildad sångerska, som man i går lärt ) säona henne, dertill hafva säkerligen de fleste 1 nittills funnit föga anledning i en röst, som I4 ve:kligen i sig sjelf hvarken är särdeles stor el-, er briljant. M:ll Linds högre toner ega en o-jt vanlig styrka och klang, men de läg e vidlå-js ler en viss heshet, den det torde blifva henne ? vårt att öfvervinna. De utmärkta egenskaperna i ! rennes sång äro eni högsta grad ren intonation, ; ch en ovanlig beherskning af rösten, hvarige!T iom hon från det fullaste och starkaste forte örmår i ögonblicket falla ner till ett hviskande iano, och åstadkommer ett mezzo di voce, om man härstädes knappast torde hos någon ! ångerska hört så fulländadt. Hennes föredrag nu r enkelt och flärdfritt, men fullt af känsla och in erve, det elektriserar och hänför. M:ll Lind! ar den stora förtjensten att, liksom M:ll Wib n Vv n e lerberg, på samma gång vara aktris och sånerska. Hon har framför sig öppen en ärofull ana, och man bör vara öfvertygad, att en arst med den entusiasm för sin konst, det all-Ih ar i sitt sträfvande, som M:ll Lind säges äga, kall i det bifall, hvarmed hon blifvit bemött id de första stegen på denna bana, finna en ppmuntran att icke stanna på halfva vägen, ke någon anledning att tro sig redan ha kun-lti it måles — M-Hae Find blef efier operans slut! al