a norne belysa samma dårskaper, samma perso nager; endast affischerna finnas icke på knutarr Var han road, denne yrgling, till hvars : så mången annan roade sig? Ar det glädjens 1 ende, som sväfvar på hans läppar? Hvarföre emellanåt dessa uttryck af bitter ironi? Hve som frågar hur hans höghet befinner sig, fi af den mildaste röst, beledsagad af den förbin ligaste gest, det svar, att prinsen har ofantl roligt, och att det goda folkets glädjeyttring skänka hans furstliga bhjeria en oskattbar fröj Och huru kan han neka hvad de på knä böi falla om; den ädle prinsen bifaller att deltaga deras yrande glädje. Fram med de utsöktas frukter, de läckraste viner! må Spamiens oc Frankrikes likörer flyta i strömmar! må orgier! blifva till en skymf för fienden! må de druci nes fot bestiga deras trösklar, som från djup af sina tomma inelfvor ropa: bröd! bröd! me som ändock måste huvgra till döds. Må far farer ljuda från orkestern! må dessa kristallkro nor sprida sitt bländande sken! må darse uppdrifva detta behagliga dam, igenom hvilke Kreolskornas ögon tindra som stjernor och dera yppiga former utveckla sig under det de sväfvy som gasformiga gestalter. Medan prinsen så talade, syntes han icke sys selsätta sig med någon annan än Angela; änn betraktade han henne så litet som möjligt. II. En vecka förflöt. En afton, då hans höghe dragit sig tillbaka sedan han bourtskickat sitt hof öppnades hastigt förhänget för dörren och ett frun timmer trädde in i hans rum. Hennes slöja hölj de omsorgsfullt ansigtet, men då hon gjort si förvissad att ingen var närvarande, kastade ho: den tillbaka. Angela! Ni här?, Jag sjelf, Renaud!, svarade hon. Min när varo förundrar er, jag ser det; ni önskar för klaring . . . Jag tänkte, att ni skulle spara mij dennra förödmjukelse; men jag skall fördraga der af kärlek till er. Har ni då glömt balen? Di vi dansade tillsammans, fattade ni min hand mellan edra, och bad mig anförtro mig åt er loyaute och talade mycket om makar, som lefva lyckligt, emedan de älska hvarannar. Nå väl min far har velat gifta mig med en man, som jag hatar, och jag har nu påtagit denna förklädnac för att söka er. År ni nu lycklig, Renaud?, Lycklig, ja i sanning är jag lycklig, svarade han och såg sig omkring åt alla håll, likt er simmare, som ser sig om efter en planka eller gren att fatta uti. i Men de voro allena. Den broderade gardinen var nedfälld för dörren; bullret på gatorna utdeg småningom med det försvinnande rosenskenet, som lekte på tapeterna. Den sjunkande aftonrodnaden tycktes smeka och animera nymferna . på tablåerna i kammaren. Renaud inbillade sig se ett försmädligt löje på deras ansigten. Den olycklige! Ett ögonblicks glömska och straffet följde i spåren. Ruset bar sina frukter. Hans obetänksamma ord hade uppeldat passionen hos ett barn och framställt glömskan af hennes pligt såsom en heroism, Offret hade sjelf kastat sig i faran, men likväl beklagade han henne ofrivilligt; ty det är oskuldens privilegium att icke utan samvetsqval kunna förstöras. Hvarföre hade hon väl kommit dit? Han skulle icke gått att söka henne, skyddad af hennes faders gråa hår; han skulle respekterat henne under modrens vård. Vinets makt skulle nedtystat den kärlek han kände upplåga; han skulle icke offrat det renaste hjerta, som utgått ur skaparens hand! — Men Renaud fortfor icke länge i dessa betraktelser. Han utropade åter, men med mera ömhet: — Ja min Angela! jag är lycklig! hvilken annan lycka skulle jag kunna drömma om! — Hvad jag gerna vill resa med dig, svarade honom Angela. Så fort vi blifva vigda, gå vi om bord på ett vackert fartyg; man skall salutera oss från fästningen; vi skola resa. . . först till Frankrike! De säga att det är ett skönt land. .. Du skall. presentera: mig som hertiginna! Jag skall stråla af diamanter; kungen skall småle it mig och hertigen af Penthicvre kalla mig syster, och hvad kavaljererne skola bocka sig och damerna skola dö af förargelse! . — Hvad ni är vacker!