egen, mysteriös poesi, som omgaf honom. Föraktande tidens mod, begagnade han hvarken puder, spetsar eller broderier, inga vida, fladdrande kläder och hade icke värjan löjligt hängande mellan begge benen. Hans drägt var ganska enkel; han bar en dolk, stöflar af gult läder, sammetskläder, och på hatten, efter Italienskt mod, tvenne röda plymer. Att logera en grefve och tiga med det, hade varit omöjligt för kommendanten. Han talade så mycket om sin gästs anseende och sökte så enträget folk han kunde lemna sin protektion, så att ryktet spridde sig ända till Fort-Royal. Markisen de Caylus, guvernör på ön i konungens namn, blef icke litet förtörnad öfver att se sig ställd i skuggan för denna protektor.n Afundsjuk öfver framgången af hans auktoritet, ville han lära känna honom, fruktande, ehuru han icke ville tillstå det, att hofvet, uttröttadt af de klagomål, man anfört emot honom, skickat denne person att i hemlighet ge akt på hans uppförande. Visserbgen gaf han rättvisa åt den tappra gerning, som utmärkt grefvens återkomst; men han sade till sig sjelf, att en adelsman af godt hus skulle vändt sig till autoriteterna och icke emottagit en så utsträckt gästfrihet, icke så ulan återhåll öst ur en främmande börs. Guvernören påminte sig äfven, att bland de rapporter, han erhållit från alla dslar af ön, fanns åtskilliga, som talade om spioner och hemliga tjagenter. Men hvad som mest förundrade hoInom, var den nära vänskap, som herskade melIlan denna person och hans betjent, den ende, som ägde tillträde i grefvens kammare. Det var han som, så till sägamde, vakade öfver sin herres uppförande, ech han tycktes hafva uppdrag att återkalla honom till sin värdighet och sin rang vid de tillfällen, då han skulle kunnat glömma den i sällskap med buteljen eller fruntimmer. Detta skeppsbrott, denna mysticism, denna inspektion af en lakej, den nykomnes hastiga kärlek till kommendantens dotter, allt detta satte den stackars guvernören i en förlägenhet, värdig den högst ryktbara borgmästaren i SaarIdam. M. de Caylus önskade för hvad pris som Ihelst komma ur detta bryderi; han tog sitt! parti och skref till grefve Tarnand att inställa sig hos honom och aflögga räkenskap för sitt uppförande. Budet återförde följande svar: För markisen de Caylus gifves ingen grefve Tarnand. Om herr guvernören tacktes gå halfnva vägen till mötes, skall han på tvenne dagar vi Fort Royal mottaga som gäst H. K. H. arfprinsen af Modena, Hercule Renaud-dEst. Nu, då hans tvifvel voro undanröjda, och på ett så förtroligt sätt, önskade markisen de Caylus, som icke var någon synnerlig hjelte, på intet sätt något möte med grefven. En panisk fruktan intog honom. Han skyndade att dölja sig i sitt landthus, men innan han reste bort, igef han ordres åt M. de Bonnefoy att inI vitera hans höghet till St. Pierre, hvarest han skulle blifva mottagen med de hedersbetygelser, som tillkomme ex svåger till hertigen af Penthievre, presumtive arftagaren till en af de förI nämsta hertigkronor i Italien. För öfrigt ureu dl I PB MU NI mRH my ; 1 l 1 E j j l säktade han sig i termer, helt olika hans första budskap, att han måst mankera mötet i FortRoyal. Arfprinsen af Modena steg i land vid Bertingtorget midt ibland en mängd nyfikna, som från ( Å i de angränsarde qvarteren skyndat till för att få se. honom. Han var åtföljd af pagen Rhodoz, den han visade en så tydlig utmärkelse, att man naturhgtvis tog denne äfven för en förnäm herre. Milisen paraderade vid avenyerne och balkongerne hvimlade af åskådare. Svarta och hvita öfversvämmade gatorna. Kompanierna rörde sig framåt vid trummornas larm; fanorna svajade för vinden; officerarne saluterade med sina värjor, damerna hviftade med näsdukarna. Allt detta skulle i en jurnal, om staden ägt någon sådan, blifvit kalladt entusiasm. Man räknade ända till trettifem orationer, som hans höghet måst afhöra mellan Berting-torget och intendentens palats, eller ungefär en oration på hvarje alnslängd af vägen. Prinsen uthärdade med mycken resignation dessa störtskurar af vältalighet. Angela och hennes fader hade följt honom. Dottren önskade sig ett hjerta, fadren ett Ludvigskors. De första ögon, som på den bal, staden om aftonen gaf till heder för prinsen, mötte dennes blick. var den sköna Kreolskans. v c ö 2 L S S o a S J 1