Columbi upptäckt har kanhända intet kanon skoit blifvit lossadt i Europa, som icke åter ljudat i Amerika eller de begge Indierna; oc nu till vår berättelse. Det var år 1748. Frankrike och Englanc stridde ännu öfver den gamla Österrikiska frå gan, denna gordiska knut, hvilken Ludvig XIV trodde sig kunna afhugga med sitt svärd, och deras armåeer drabbade tappert tillsammans pi baialj-fälten i gamla verlden, under det hafver i den nya uti alla riktningar plöjdes af kulorn från deras flottor. Isynnerhet fingo de Fransk: kolonierne, såsom alltför långt aflägsna från moderlandet för att i tid blifva bisprungna, dyr plikta för dettas framgångar. I Notredamekyrkan i Paris sjöng man Ze Deum; men änn oftare fällde man tårar i Notredamekyrkan i S:1 Pierre. On Martinique var detta år omgifvet af er flytande armada af engelska fregatter och korvetter, hvilka höllo ön strängt blockerad, och fienden väntade, att hungren, dess vanliga biträde, skulle öppna hvarje fästning, och att från hamnen S:t Pierre första tecknet skulle gifvas, då tiden var inne till en landstigning. Han gjorde sig stor räkning på de hvitas missnöje och slafvarnes trolöshet. Uti staden förkunnade imedlertid ingenting bedröfvelse eller fruktan för dessa vådliga resultater. De belägrande tycktes mycket oroligare öfver de belägrades öde, än desse sjelfva; i S:t Pierre förlustade man sig och anställde baler. Sorglöshet, då faran är aflägsen, och oförvägenhet eller tapperhet, då den är närvarande, utgör öfverhufvud en egenhet i Kreolernas karakter. Kreolerne äro Parisare från hufvud till fötter. Det gifves hos dem ingen så mulen dag, att de icke se en solstråle. Då orchestern om aftonen gifvit signal, återspeglade trymåerna från alla sidor damer och blommor, och man skulle icke anat närvaron af någon fiende, om man icke sett dessa koeffyrer å la bombe, dessa blocus solfjädrar, dessa girlander å la famine. Banketterne voro väl mindre eleganta; den välluktande ananas regerade utan att behöfva frukta konkurrensen med blanches gelees ifrån Rouen, och gastronomerne kunde på samma gång begråta landets olycka och förlusten af de saft:ga produkter, hvarmed Havre och Bourdeaux oupphörligt kittlade deras patriotism och deras glupskhet. Men om man åt litet, drack man i det stället så mycket mer. Vinet perlade i glasen; Maderan eldade allas ögon, smällarne af Champagne-korkarne öfverljudade kanonerna. De gladaste vägde baklänges på sina stolar, sorglösa som unga Romare, och proponerade högljudt skålar för fienden och belägringens fortfarande i. evighet. Några hade inga högre önskningar än ett bombardemang. En skröt af att i åtta dagar hafva svultit: andra att de lefde vid oran-! ger och glacerad frukt. Man gjorde hvarandra presenter af bröd och, liksom det varit i Dorats epok, öfvergick skämtet ofta till platthet;. man bar små mörsare af guld; man gjorde madrigaler öfver offcen. Under tiden kryssade Engelsmännen omkring ön och borttego utan medlidande alla fartyg, stora eller små, som sökte smyga sig in i ham-! nen. Man kunde icke undgå att se dessa korvetter, alltid rörliga, alltid uppmärksamma, elden från deras styckeportar, dem de öppnade som lika många ögon, om dagen verkliga svanor som slogos, om natten lika stjernor. Len ömkansvärda klippan de bevakade, väntade, såsom jag berättat eder, sin befrielse af himmelen. Man kunde jemfört henne med en utmattad hind i ett skogssnår, omgifven af rofdjur. En morgon signalerade telegrafen en brigg, med fransk flagga; den hade brutit igenom denna garnering af fartyg och försökte ait nå Matins redd. Men Engelsmännen hade gäckat dess skickliga manövrer och skulle hafva bemästrat sig fartyget, om icke besättningen föredragit att spränga det i luften, En hand full djerfva Fransmän räddade sig i skeppsslupen, medförande flaggan. bh ommissarien, kommendanten, mottog dem med denna artighet, blandad med högmod, som syntes utgöra en af dessa höga, mäktiga herrars tillhörighet; men så snart officerarne visat sina enålatar gåf ala kalnnisten nå någnt ou Ja