Aftonbladet – 6 mars 1838, sida 2

iga p:ppa, om han icke will tillå:a panrtie:, bli hemma i sin kula efter tycke och behag. Eylisf svarar, ungefär som Ingeborg hos s mma vyssnämnde poet, att manzen ä som den unga örnen, hvilkem kan flyga hvart hen behvgar, men att det icke fö:håller sig alldeles på semma sätt med qvinnan — Deriil tremkastar hon råga icke otydliga insinuatiouer emot bestanigheien utaf karlarnes trohet, — stackars liten! det ser nåstan ut som hon redan sku.i? gjort mer än ett bittert erfa:enh tsron härutinnan! — och hon utgjuter sin klagan i föjande märkeliga liknels:: . . . Qvinnacs sorg är roifast, blomman lik, som vissnar på sin stjulk i ödets frostnalt.n Den poeiska lyftningen mellan de båda älskande drages åter ned till jorden, genom Ars ved, som intommer i sin skinndiagt och säger: Uff, msjsoln sticker på min pels. Jag karns så glodgad som en solbränd skäihund samt skickar ut FEilisif, att hemta en kruka vatten. frenna tid begagnar Maguus, att ordentligen fria till flickan, men får derpå ett tvärt afslag af gubben, hvilken han förgafves erinrar om hwu han räddat honom från it qvivitioneu i Ferrara och röfrarne i Schwaben, hvilket allt var mycket gjordt af en 14-år:g gosse; då gubben icke på minsta vis står att beveka, beslutar Magnus helt enkelt att öfvergifva honom. Men Arved, som icke är sinnad släppa gossen så lätt, ber honom lemna sig en stuud, medau han vilte betänka sig. Sedan A ved talt en stund för sig sjelf, åteeckommer Maguus, blek och förvirraa, med den underrättelsev, att Elisif blifvit bortröfvad af några ry:tare. Maguus har likväl fällt anföraren, och i hans ficka hittat ett papper, som innehåller en befatlning om flickans bo:tförande. Orderna ha vål ingen underskrift, men Arved, som lirer förträffligt förstått sig på autografer, finner genast, att den är af Hertig Waldemar, hvars handskrift han likväl icke kunnat ha till fälle aut se, på 11 eller 12 år. När någon oå för tiden ville lita röfva bort en flicka, finna vi här att man b ukade gifva egenhändiga skriftliga order derom! Magnus hotar i sin forbiitring, att skjuta sin pil i Waldemars hjerta, och skyndar ut med Arved. Tredje aktieu flyttar oss åter till Nykdping, der Bunke i en monolog ger lasaren den underrättelse, att hertig Waldemar förfort havs dotter Ida, hvarföre ban har nigot born i sidan till honom. Mau får svart tillfälle att närmare läsa känna denne Waldemar, då han jemte sin bior Erik i detsamma anlöncer till kungaborgen, der de emot oga; på bästa sått af Birger och dro tningen, med hvilka de utbyta artigbeter. Waldemar är en kärlekssvä mande, sentimental trubadur, som talar om skounheter med slockar, stulva från solens gulln, ven pavuna ren och glad som morgonstjernan,, och en ,blick af dufva och af näktergal.n Deana sista bild, får jag likväl aumärka förbigående, är ett nomsens, som icke belt och hållet tillhör Hr v. Bestow, utan är en imitauon af Teguå:s misslyckade ahälft:n örn och hsl1ften näkte. gal, hvilket epitet i den bekanta sången på Svenska akademieus 50 årsdag tiilägges Gustaf III:s genialiska blick En örnblick är val vågot, som hvar man hört omtalas, men att någonting särdeles ligge: i näktergalens, har, förmodar jag, icke hittills varit kändt. Herig Waldemar är dertill en utmärkt landskaps kolorist, och når han vill nåla solens nedgång, sker det i sådara djerfva penseldrag, som dessa: sftovsolen, bk en kosung kastar sin guldbekrönta pur, ur al och stiger ned i sin sillvargraf — hvilket v sar, att man redsn då kände ordspråket: gull ej znnat är än mu!l, men tacka vill jag silfver! Birger bjuder imedertid till att följa sin herr bror, så godt han förmår, i dess :ebusiska flygt, och man kan ej neka, att han stundom icke så illa häri lyckas, såsom t. ex. då hin utropar: Å i lefvea än i verldan. hyllen än dets lätta skimmer, njutes af det gullstoft, som höljer vi garna af dagens fjäril. Ka bunkel-poesien syoes tydhgen af allt deta vara ingentiog nytt, utan åtminstone 500 år gammal. Sedan Deras Majestäter med sitt frammande hegifvit sig till teffeln, återse vi plötsligea Arved Smålånnicg, som med prins Magnus s: ynfat hit till Nyköping, trotsande alla faror, för att följa den af Waldemar röfvade Eylisif i spåren. Bruvke gömmer dem ulls vidare i en lonsåne. der de vid midn:tten kola träffa Birger och