Mp tiSla UCL UTDIUMlnGe VILSLJUITE En tysk tidning innehåller följande verklige bögst karakteristiska anekdoter: På en tid, d man så mycket talar om tolerans och upplys ningens framsteg, forde det icke vara olämplig att anföra elt par drag, som kunna visa, huri föga vi i sjelfva verket ännu i detta fall hafvi att skryta af, och huru långt vi äro aflägsns från den sanna humenitetens mål. På teaterr i Brössel, der en pantomimballett uppfördes hede en soldat, vid 2:dra Belgiska infanteri regementet, d.n olyckan att blifva skjuten. Som han till nämnde missöde, att hafva blifvit skju ten i fredstid, ytterligare lade det att hafvs stupat på teatern, så vägrade del, för sin tolerans så ryktbara, belgiska presterskapet honom ett rum i vigd jord, och framförallt sin saliggörande närvaro. Hans kamrater tvungo väl presterne att låta hans stoft hvila på en kyrkogård, men de andliges biträde kunde de ej Orskaffa honom, hvarföre han måste hjelpa sig det forutan, så godt han kunde. — Ett motstycke härtill lemnar en beduins sorgliga död, hvilken var anstäld vid ett konstberidsaresällskap, som för närvarande viser sig i Braunschweig. Denne unge Afrikans anhörige ville ej tillåta honom att utvandra till Europa, förr ån en af hans äldre kamrater lofvade att vara honom i faders ställe. Och just denne träffade den olyckliga lotten att dödligt såra sin skyddling, vid ett salto mortale, hvarvid han lossade ett gevär i luften. Detta ti!ldrog sig på hofteatern i Braunschweig den 1 Febr. innevarande år. Skottet hade träffat den unge mannen i 1yggraden, och han dog, oaktadt all använd omsorg, kl. 2 följande morgon. Då han skulle jordfästas, vägrade den församling, inom hvilcen han aflidit, att låta honom hvila i sin :cyrkas vigda jord, hvarföre garnisonen måste emna honom ett rum på sin kyrkogård. Beluinen skiljde sig intet ögonblick från sin trosörvandts lik, så länge det var ofvan jord, utan epade dag och natt sitt allah! allah! Hans oskyldige mördare var imedlertid i den högsta örtviflan. Ett domstolsförhör anställdes med veduinen genom deras tolk, hvarvid han skall iafva yttrat, att den aflidnes anförvandters blodvämd skulle träffa honom, em han återkom ill hembygden, och förr eller sednare kunde sn icke undgå den grymmaste död. Derefter orklarade domstoln, att hon ville åt honom itfärda ett dokument, hvari skulle tillkännagifvas, att slumpen ensam var skuld till hvad som. rändt. Hvad afseende Afrikanerne likväl göra Då ett protokollsutdrag från en braunschweigisk iomstol, och huru vida de finna det af nog nycken vigt, att kunna upphäfva sina tusenriga bruk ock sedvanor, sådant är en annan ra a.