Aftonbladet – 3 mars 1838, sida 2

ter någon utveckling , dÅ. v. s. femte äktet blir säkerligen aldi!g gifven. Men bör nembhgel minnas, att de g:ekiske gudarne hade hvardera många befatinnzar, hvilket var i så måtto klokt, som de kunde dra,a sig undan ödets domvärjo genom att för tillföllet sfkläda sig den egenskapen, 1 hvilken de syndat; i de of.ige voro de derigenom oåtkomlige. Om Apollo, som solkusk, hade förbrutit sig, så kunde Åpollo, som en af de adeitonm, litval bbrga sig; och tvertom. — Notariet äro deremöt ?Dii mic nvurum gentitim, för små för ödet, men någon gång, för sällskapets stull, för stora för kämne: sätten. Om de elfva slupsrne lönar icke at tala; det vore obilligt att begära, det någon skule plikta för ett experimentum in wli corpore. — Dylika bafva det med sig, att om A säger hvitt och B säger svart, så kuunma de hava rätt båda två. Det får gå för velenskupens skull, såsam Dir Magendies hundar, som än nedhöggos; än slopades, allt efier son expörimetitet ford ädå. Frågsh var blott, huru mycket den arma hunden kunde tåla att mista, innan han gaf upp andan. Afven småfolk kan någon gång genom storheten af sina försök höja sig till den klass, som är åtkomlig endast af ödet. Härtill räknar jag sådana jettelka försök,som att anställa en brott ning mellan Ju!ska kusten och en ångbåt. G.usa vict:ix (Jutlaoss försvar mö: liemgången). Diis platuit, sed victs Catom. Och herr E, är en Cato Carthago deleuda est, sade den ene; Chersonesus cumbrica dåelenda est; sade den andre. Storhet ligger i bådas valspråk. Mch, här u:bbeder jag mig öfver all tin:, utom ämnet, hvarom jag skulle skrifvs; jag måste änduligen återkomma dit. — Till en början mås.e jag uttrycka nun förundran, hvarföre man gör så mycket väsen af en dylik småsak. VWVilja vi då förstöra vårt lyckliga statsskick för icke fulla 200,000 Rdr? Vilja vi gifva ull pris åt en vilsetedd hops fordringar den priscip, som i så många år fört statens skepp lyckligt genom alla bräntivgar? Jag vill väl hoppas, att kaämmar-rälten tager sitt förnuft till fånga, och icke söker gripa iu i ödets höga verkni: gskrets. Jag villicke föreställa mig, att mån, sådave som Arr Posse och af Bilbergh, skulle kunrva dömas vll nåson ting, cm icke på sin höjd till ex:ra julicell bestraffning, den en1ia som kan anstå så högt uppsatia män at undergå. Genomtraogd af denna öfvertygelse, kan jeg ej annat än bekaga den förargliga händelse, som drabbat Hr Grefve Posse med Frugårds handeln. Om blott åklagaren skyndat med påståendet, så att denna handel ej hunnit afslutas, innan det gafs, så hade Hr Grefven suppit den för en nan af så ömtålig hederskänsla smärtande tanken, att denna transaktion möjligen skulle för llmänheten framstå i en dunkel dager, serdees hos Dii minorum gentium. Jag föreställer nig, huru Hr Grefven måste önska, att denva örargliga sffär varit ogjord; mena nu kan: den uturligtvis icke bjelpas. Likaså bedröfvad, har ag hört, är Hr at Billbergh öfver den der möelförsiljaingen, som just skulle råka att inträffa en dylik vefva. Båda hafva nejaktigt förklaat anledningen till sina transaktioner. Allinänna tavkan om deana sak är här i oren, att någet ondt väl icke, i Herrans naniv, nåtte träffa Grefve Posse, och att således egenomshandeln icke kan hafva ringaste ssmnanang med klageimålet, Hans Gnista.