Aftonbladet – 3 mars 1838, sida 2

oj eleus stora drama har gatt band i hand till ett 8 I fulläudadt helt och upplust sig, lik dena grekiska tragedien, uti en ödets lek, värdig gudar och menniskor. Men all den stuud vi icke äro hedningar, utan goda kristne, så få vi icke 20 I framstalla ödet och dess exekutorer, Eumeniderna, skenbarligen på theatren, utan hafva omklädt det i en kristligare och mera civiliserad form och låta det uppträda under namn af nextra judiciell bestraffuingp, såsom det också verkligen var hos grekerna. Gurdarne voro öfver allt, utom ödet; för detta bugad: sig de hogt i uppsatie dödige, och det var under deras vardighet att vika för någet ennat, ehvad det än vara mznde. Det var endsst des svage aodlige som beherrskades af lägre band. Discite justitiam momiti, et non temnere Divos, heter det. De hade två pligter: att lära sig rättvisa och a:t icke visa gudarna stdovördvad. Gudarne deremot underkastade sig intet annat band, än ti det ext ajudiciella ödet. Uii ordet moniti ligger en djup betydelse: tagen varning af hvad )) sen, at hvad omtring er sig tilldragir. Dea e abstrakta läran inskärpes widtals genom ex:mpel, som skola afskiacka från uppstudsighet. Sådant är nödvändigt, ; suseende till menniskornas lättsinnighet att glömma sina pligtery då de tlicke emrllanät bandgripligen förklatas. ! et Man hörer stuadom vissa. kätterska satser i afseende på den blinda lydnaden, som i synnerhet erio dras iom arså mn. Sålunda finnas de, som på fullt allvar påstå, att en underlya dande uppyllt allan rät:får dighet, då han punkt-: hgt efterkommit befallmngar; och man har: , gått så låogt i fräckhet, att m-n trott fråga en-. dast vara om befa lningar, som rora tjensten. f, Uppfyllas de utan vägran, utan dröjsmål, utan iafsteg, utan oförståad — har man sagt — så tär den Jysaade för öfrigt en fri menniska, så som hvarje annen medborgara, — Meua ingen t) ting kan vara falskare än denna sats. Samhäl-; l:t, såsom det s år att läsa hos våra historiske, sammanhänger blott genom kärleken och hvi-Ilar på ?familjelifvet. Detta måste införas, eller kanske rättare härmas, i det stora statsmaIschineriet, hvars själ således måste vara en oafbruten kedja af devouement. Hvaj: embets-! verk, hvarje regemeute, hvarje korps skall vara len familj, der fadren (chefen) icke blott måste vara lydd, utan äfven vara älskad, vara före-,! mål för ett blindt devouzment, som aldrig harj olika tycken eller vilja med fadren, sldrig yrkar någontiug såsom en rättighet, uan blott vänter det af den faderliga ömhetsn. Kärtleken vredgas icke, heter det i skriften, d. v. s. den underlydande får icke resentera en af fadreu begångsn orättvisa, får icke söka iöltvinga sig rätt eller ens ett hygghgt bemötande, utan måste med tålamod afvakia, att usdergifvenhet och devou: ment frambringa dm. Hvyarje försök, såsom vore det en rättighet, blifva skyddad mot mannamån eller förföljelse, måste strängeligen näpsas, på det sa häller icke må falla sönder och ordet monit forlora sin betydelse. Barn hafva mot sin fader 10ga rättigheter, blott skyldigheter, och tvertom, Må man en gång lära si: detta, så att vi ej vidare få se dessa skandaler, att barn anföra klagomål rmot sina fäder! Härigenom skulle möjligen någon inbilla sig, att för barnen kunde uppstå eit dubbelt devouement, men denna fera är blott skenbar. Det stora, allmänna, religiösa devouementet kan aldrig komma att stå i strid med deyouementet i andra hand, om det är tillåtet att så uttrycka sig. Fäderne böra nemligen å sin sida, ej heller anse sig hafva några rältigheter uppåt, utan begripa, att de äro allt genom nåd, genom kärlsk, genom personlig behsglighet, men icke ega något annat att bygga på. Devouementets alla strålar sammanlöpa sålunda i en punkt; men för att bryta dem, så att icke alla på ett ställe sammanstötande må lik:som krossa och f rbränsa, är visligen så tillställt, att de först ifledas på åtskilliga sa åpuokter, åtskilliga minire represeutanter, sen kuvna ans:s för blott 1aderafdelniovgar af det stora hela. Den, som ilskar en f d-ssa små, han älskar ock mig, och å tvertom Detta är sambältsts och dess hiearkis mysterium Odet har redan, under sin mildaste fo m, ller såsom skrapa, drabbat Förvaltningen. lvad ci devant chefen angår, så har han sitt Ivar; ett tragiskt öde blifver det åtminstone L