VN Sa 0 fi nn OD 0 1 RO Anogåsnde skärgårdsboarnes b-lägenhet i Bohus län har biskop af Wingå-d ull Handelsech Sjöfartstidningen insändt en artikel, hvaraf följande utd:ag meddelas: Koutraktsprostea Rhedin skrifver från Tjörn under dea 14 deaones: Fisket å dessa kuster har i fl:ra år varit föga gifvande, men geoom fiskens stigande i dyrhet har dock foiket, som ensamt iefver af deana nåring, haft nödtorftig berguaicg, och, med undsn:ag af tidn för kolerafsrsotzns härjning 1834, har, Guldi lof! inNn verklig nöd här varit sedan 1831. Genom de lindriga vintrarne har fiskareu, med kortare afbrott, kunnat idka sitt yrke hela året, och lande: har varit välsignadt med gifvande skördar, hvarigenom hjelp kunna: be:edas åt de varulösa och icke arbetsföra. Men 1837 års skörd gränsade hir nära till missväxt, sommarfisket var Tingare än vanligt, det om hasten vanl.ga fisket af småsill utedlef heit och hållt, och folket, hvarat ea så stor del sällan har leioadsför åd i huset mer än för dagen, öfverraskades i ett alldeles uiblouadt tillstånd af dem vid juliden inbrytande vintren. Ehuru hafvet först i slutet af Januari helsdes med 1s, me:gat dock den star ka köldenu och den häftiga vordostvinden uuder hela denua måzsad icke något fiske, och talrika jemmer.op hördes då från alla håll ofver brist å fola och bränsle, och det var både för mig och andra eit tungt bekymme-, huru hjelp skulle be eda. för de nödlidande. Sedau böjan af Feb uar har hafvet bliivit iskelagdt, så låagt ögat kaa strickta sig, och fiska en har tro:sat nakenhet och köld, för att långt ut vid isbrynet: drifva sut vålliga yrke. Hvwje d:g går han ut, ofta en mil utom de yttersta Pat-r-nosterskären, och h:mkommer vanhgen mel ea liten fångst, hvilken, förvasdlad till bröd, tystar hun-. gren för dagea bos de fysande och svältande barucn. Den som lefver i lycklisare samhallen! kan knoappt göra sig begrepp om de forsakelser, hvilka detta arma fulk vid sådana tillfällen underkastar sig. Fisket är förenadt med ståndig litsfara, ty en timmas häfäga e vind kan bortföra isen, och öppaa hafvets äjup; vid hemkom;ten saknar den ftatige fiskareu tillfälle att uppvärma sia genomfrusna kropp, ty hans stuga är oftast så illa försedd, att det blaser och snögar inne, som ute; i fl:ra dagar kaa han sakna allt bränsle, för att uppgöra ell; ban har intet jäs att upptända, för att förkorta natten; med sviighet fianer han någon halm att ligga under sig, och hans . betäckniog ar ofta blott samma trasor, med hvilka had om dagen trotsat storm och kald. Flera äro visserlgea bättre loctade, men jag skulle dock tro, att på Klädeshulmen och ett par andra fiskligen haltva befolkningen lefrer i deta usla ullstånd. De äro siock lyckliga, hvilka hafva någon arbetsför man, som kaa ät dem förtjena födan. Men genom det vådliga yrket bortryckas ofta de raska:t? fråa hustvvur och bara, ech koleran beröfvade många sitt stod. så aut vid q-inqvenniitabellzos uppgörande 1835 icke miadce än 33. enkor fuuuos på Klädesholmen, hrarest heia folkmansden ej är öfver 350 personer. Dessa enkor, hafva vanligen hvardera fl:ra mindesåriga barn, och desse äro mest att beklaga. De hafsaingen annan tilflygt, än att tigga, och Där jorsb:ukaren sjelf får rioga skörd, kunua hans gåfvor icke blifva rundeliga. haj Någon egentlig hungersnöd, sådan här var 1831, har dock, Gudi lof! änau icke försports. Anru bar en och annan haft att meddela åt de fattige; det lilla fisket. på isen har också afhulpit måsget behof,. Hälsotill.tåndet är också -änou öfver allt ganska godt. Men skulle några dagars snöyra inträffa, eller en starkare köld