Aftonbladet – 1 mars 1838, sida 2

Stockholms Dagölad tyckes bafva fallit i en: viss ängslan, emedan vi i förrgår råkade upptaga dess berättelse om några personer, som i förra veckan WwWäffats ute på gatan i ett så vanmäktgt tillstånd, att de kort derefter afledo, och att vi begagnade detta såsom stöd för en uppmaning; att täcka på de fattige med något serskildt : sammanskott, i anse-nde till den svåra kölden och dyrhetsnopå hfsmedel.; Det gör oss verkligsn ondt,vifsll vi, genom vårt förhållande; utan afsigt, möjligen -tllskyndat Dagbladet suubbor ifrån det hållet, hvarest man tsger secdeles hett vid sig, när någonting i tidningarne: påminner om det elinde, som finnes bland den arbetande klassen, eller om vi derigenom skullz hafva foranledt något förbud emot dylika uuderrättelsers upptagande framdel s, i : agbladet: Imedlertid är det likväl; en ullfiedsställelse,. att vi i alla fall genom nyssnämnde refererande ullskyndat Dagbladet ett tillfalle, att fästa uppmärksamheten på de stora och betydliga gåfnvor, hvilka, så väl denna som föregående vintrar, kommit de fatiiga från högre ort tillbanda, huru mycket godt dessa gåfvor uträttat och, hvilka välsignelsec de f:amkallat hos, de hulpnen. Allt detta bör villigt erkännas, och det utgör utan tvifvel en af de vackra sidorna sf monarkien, att se kungliga och furstliga personer, ifrån sin upphöjda ståndpunkt och ifrån deo. bländande glansen af ett hof, äfven ihågkomma: uslingn, hvilken deföre också emottager deras hjelp och den lindring den skänker honom, nästan med samma vördnad och känsla, som om d: omedelbart kommo ifrån högre och öfvermenskliga väsenden. Man torde också icke misstaga sig i den förmodan, att tankan på denna royautgens attribution till en icke ringa del iogår i den frikostighet, som folken öfverallt. ådagalagt geuom sina rika anslag till de s. k. civillistorna, och att m-ningen med dessa icke är, att de skola användas endast till statslyx, baler och hoffester. I alla fall hemsiälla vi dock, om det varit skäl af : agbladet att framkomma med sin visserligen förtjenta hommage och känsloutgiutelse, såsom ett slags motargument, just i det ögonblick, då fråga är om vidtagandet af några serskilda åtgärder för de fattigas understöd. Dagbl.det kan omöjligen vara okunnigt om, huru litet de:sa gåfvor, om de ock uppgått til flera tusende Riksdaler, kunna under denva vinte.n förslå emot nöden och behofvet, hvilket bäst vitsordss af den i Statstidningen för i går iotagoa vppgiften, att a bete saknas för en-stor del, som vilja arbeta; en brist, som framförallt borde a:hjelpas, så långt Idet är möjligt, emedan allmosor ändå alltid böra betraktas såsom sista utvägen, då de oftast ininebära något mer eller mindre demoraliserande; hvad som naturligtvis icke är fallet med det j underhåll, man sjeli genom sitt a:bete förvärfvar. Nm e——II— —