Aftonbladet – 27 februari 1838, sida 2

som tillät införsel af iranska sidentyger, om våren 1824. Hvad blef följden? Jo! under återstående delen af året fortfor siden-handteringen att blomstra och ulltaga, trotts dess befarande undergång. Om våren 1825 iådde en grad af liflighet i rörelsen — en spekulatious-1nda — en efterfrågan af denaa handelsvara, som nästan aldrig forut till lika höjd varit förspord i någon industrigren. Det var 1825, som så många nya fabriker anlades, så många nya spinnerier sattes i verksamhet, så många nya väfstolar sysselsattes. Sedan den tiden har siden-handterivgen i England ökats till en mer än fyrdubbla produktion, och qvalitcten af engelska sidentyger, som under prohibitif-skyddet var usel, har nu stigit till fullkomlg täflan med de franska tygerne. Sådana argumenter mot prohibitif-systemet äro i sanning svåra att vederlägga. Här gifvas äfven fabrikanter, nog upplyste att sjelfve ogilla förbuds-systemet och tilistyrka dess afskaffande. Det torde interessera den sveaska allmänheten, hvar:blandi törhända mången individ med någorlunda upphöjd ställning i samhället ännu nkontribucrar vida mer till upprätthållande af prohibitif-systemet , än han skattar till staten , att höra sunia grundsatser, uttryckta i det klaraste språk — ej af filosofer och oböjliga teorister — ej af visionärer och kalla me tafysiker — utan af köpmin och fabrikanter — män af den största praktiska erfarenhet uti allt, som rör haadeln och näringarne. Vi vilje derföre här meddela i0nehåll:t af en petition, ingifven i Maj 1820 till engelska parlamentet och undertecknad af Londons köpmän och fabrikanter (märk väl: fabrikanter) innefettande deras sansade omdöme, resultatet af dagliga rön i afseende på de lidanden, som hemsökt landet, medelst de onödiga band, man lagt på deras flit och niringsycken. Den lyder sålunda: vAtt utländsk handel på ett högst utmärkt sätt befordrar ett lands rikedom och välstånd, derigenom att den sätter detsamma i stånd att importera de varor, till hvilkas frambringande andra länsers jordmån, klimat, kapital och iadustri äro mest tjeuliga, ech att till betaluisg derför exportera sådane, för hvilkas producerande dess eget naturoch samhällsskick är bäst eguadt. vAtt frihet från tvårg kan med säkerhet antagas gifva den yttersta utsträckning åt den utländska handeln och den bästa riktoingen åt ett lands kapitaler och industi. Ått den. piiscip, alt köpa. der varor finnas till de billigaste priser, och sälja der de gälla högst, som leder hvarje köpman i hans enskilda handel, är fullkombgt anväadbar, såsom det bästa rättesnöret för en hel nations handel. nÅtt en handels-poluik, grundad på dessa principer , skulle göra verldshandeln til ett utbyte af ömsesidiga fördelar , samt sprida en ständig tillväxt af rikedom och njulningar ibland hvarje stats inn:vånare. Att olyckligtvis en handels-politik, som varit raka motsatsen af denna, blifvit och ännou fortfar alt mer eller mindre vara antagen, och är följd af detta och de flesta audra länders regeringar, så att hvar och en bemödar sig att från sitt land utestänga det :andras produkter, ander den skenbara och välmenande afsigten att uppmuntra sina egaa. Sålunda ålägga de massan af undersåtarne, som äro konsum :nter, nödvändigheten: att underkasta sig inskrämkninsar och uppeffiingar, så väli afseende på qvan titeten, som qvaliteten af de varor, de behöfva, och förvandla derigenom det , som bord. vara en källa tull ömsesidig nyt:a och välvilja, till en beständig anledning för afundsjuka och fiendtligheter. Ått ursprunget till de fördemar, som råda till fördel tör det så kallade skyddande eller inskrämkande systemet, bör sökas i dena oriktiga förestallnipgen, att hvarje importation af utländska varor förorsakar en förminskning af våra sgna produkter till samma belopp, då tvärtom det kan tydligem bevisas, att, ehuru. det slags produkter, hvilka icke kunna hålla stånd mot fri utländsk täflam, skulle minskas, derigenom likväl (då ingen importation kan för mågon längre lid fortsättes, utan ea motsvarande direkt eller