Aftonbladet – 26 februari 1838, sida 2

och avumerkarne så lätt att göra storverk och 1— se sina föregångare öfver sxel. Vacker tålgon på allvar dessa frågor, så måste vi erkänha, at ehriornas tid varit en gifven och nöd: vandig öfvergångsperiod i alla konstiiu ionslla I samhällens utbildning. Ea magna chsria må i vara aftvuagen; men dermed är dess anda icke istrext erkänd. Menlösa tider, inträffa öfver allt; och ur dessa arbetar man sig först genom dessa diskussioner om allmänna satser; dst praktiska begagnandet af de politiska rittigheterna k;mmer sedan. Diskussionen om allmänna satser och om de redan erhållna, mes misstydda I grundlagaruas sanna ands försiggick i Emgliand jredan så långt tillbaka, att si måste leta i häfderna efter den; men der fins den också ganiska tydlig. Samma diskussion utkämpades så nyss i Frankrike, att vi misanas den väl. Minnes du icke, uader restaura:ionzn, en Chauvehn, Manuel, Lapvjuinais, Foy, Constaut? Du mäste, för att vara konseqrsent, äfven skratz åt deras chriern, Öfver slit ser du precist samma öfvergångsperiod — om du vill, Men, låtom oss behålla för oss detta, hkasom vi tärka om bönders djerihet att blanda sig i denna strid. Vi måste hålla oss fast vid den ofvan anförida satsen om bönders behörighet att yttra sig i ;riksvårdande angeligenheter; ry om vi tillerjkänna dem lika rättigheter med de an ira stånIden, och i synnerhst om vi från dem vanta uppkomsten af denna den nya tidens skapelse, me;delstånde:, hafva vi inga plausibla skal att neka dem tinka och diskurera om meningen af samhälle och grundlagar, mera än någon annån. Och icke lönar det stort att lägsa vigt på den händelsen, att de s, k. chriornan oita författas icke af bönderns, utan åt bönderaa; ty detta är en föreieelse, som icke inskränker sig till dem, utan ofta visat sig i de öfriga stånden. Det skorrar i öronen, men är dock sannt, att Borgmästare, Tzologie-doktorer, ja Rikets Herrar låt åt sig förfärdiga motioner och dictamina. Med vår represeutation förhåller sig nemligen så, som med många andra, att hon ingalunda ianesluter, hvad nationen har hösst i upplysning och författarstalang. Detta bör icke hindra tävkaren och skrifiställaren att kunna få sina idder framförda bland representauterva. Ett vilkor bör dock icke glömmas, att den riksdagsmen, som framför en annans arbete, begriper och gillar det; ty annars är skämtet något för groft. Förmodligen är den tid snart, förbig då man stack dictemina i hand på en bonde eller borgare eller riddersman, som icke förstod ett erd deraf. Men en fråga är dock, hvem som mest bör särja denna tia: vi eller de liverale. Det var icke hos desse, som memorialfabriken ifrigast drefs, Jag påminner mig hafva läsit hela långa diskussioner, der en hel serie af anföranden hatt ett officielt syskontycke. åu revoir! Vän och tjenare Hans Gnista. ) Det torde ännu hos många vara i friskt minne, hvilket builer och fö:skräckelse det vickte under 1827 års revisiom, när några ledamöter af dessamma påstodo, alt embetsverkea skulle kunna göra förestäliniog.r emot, eller vägra lycnad it sådara regeringsbefallningar, hvilka kunde befiona sig i strid med positiva stadgan ien i den besvurna grundlagen, och huru den del, som alluid är färdig prosteroera sig inför makten, gick i sitt nit fer dena bliada lydnaden ända derhär stt pistå, att om en soldat af en officer befalldes att ränna bajonetten genom en fredligt förbigående persou på gatan, så borde soliatsn lyda och hegå mordet på oflicerns ansvar. Tio år äro sedan förflata2, men maa behöfn ver ej frukta, au icke personer med lika litet bsgrepp om msenuiskovärde änvu finnas, — Statstidningen for förliden Fredag meddelar er ett pberiktigaude., Det forskrifver sig från rfattaren till brochyrsn: Också några ord om tyrelseoch Oppositiocs-pressen i Sverig , och försedt med ett Postskriptum af Statsuidniuns Redaktion. Om man ock lätt kunde förse, att Byssrämnde författare icke skulle usd( tvånget alt exligga en billig läppgald för sia su sjotisa öDpPertnbiertishet ; afseende Då Stats