Aftonbladet – 24 februari 1838, sida 2

Kilah Rainals X komp. Köpenhamns bank skall vara betydligt iome i deras stater Den strid, som uppkommit från uppträdena vid representationen af Henrik Wergelzsnds skådespel Campbellerne, fortgår ännu i Norska tidmngarna. Uppkommen från olika partiers åsigter, har denna strid gifvit aulednviag till kollationeringar, som kasta ett icke så ringa ljus öfver deras fordna och närvararde ställning och förhållanden till hvarandra. Såsom upplysande i detta hänseende kan man anse nedanstående artikel, hvilken Mlorgenbladet meddelat under rubriken : Insändt. Ehuru den synes författad af en person, som är eller åtminstone velat vara opartisk, fordras likväl urskiljning, för att rätt uppskatta dess innehåll. Den framställer motsatsen i de tvänne mest framstående Norska partierna, under den karakterisuska beuämningen: det förnäma och det råa, samt Redaktionen af den Constitutiorelle, såsom representant af det förra, och Henrik Wergeland, såsom representant af det sednare. Men detär likväl klart, att Ins. något för högt debiterat det förra för förnämhet, måhända för att något skona det sednare. Den Constitutione!le kan utan tvifvel anses såsom den förnäma verldens och hyråkratiens i Norge organ, och har äfven i denna egenskap stundom tjenat till stödjepunkt för Minerva och andra goda tidrvingar härstädes, då de velat skrämma för det Norska bonderegementet, och visa vådornva af Morgenbladets och andra i Norge populära tidningars yttringar; men deraf får dock icke slutas, att den Constitutionelle helt och hållet liknar de tidningar hos oss, som vilja sägas representera tänkesätten på samhällets höjder. Tvertom har den i flera frågor, som varit af intresse för Norska nationen, öppet tagit dennas parti emot Styrelsen, fastän den emellanåt hufvudsakligen representerar embetsmanna fraktionen, och då drager till strids emot demokratien. Dessa båda elemeuter stå i Norge så skarpt spävda emot hvarandra, att striden icke snart lärer slutas, och endast ifrån den bitterhet, hvartill den redan huvnit, torde man kunna härleda det fenomenet, att annars så duglige och saktade män, som Lektorerne Motzfeldt och Schweigaard, någon gåug fallit in i just den råhet, som de förebrådt sina motståndare, eller kunnat förgå sig till den grad, alt de i sin egen tidning gjort sig en ära af den tvetydiga bragden, att halva anfört piparenav vid ett offentligt skådespel. Man igenkänner häri samma 10toleracs, som utmärkt ett visst litterärt parti i vårt land, eburu rollerna äro så till vida ombytta, att intoleransen här i Sverige var mindre mal!placerad, emedan den ganska riktigt yttrade sig bos det parti, som föreställt, och änvu under sina sista ryckningar, föreställer tyskeriets, Gotbomaviens och s!la fordna fördomars representant, och hwiket här, likasom det förnäma partiet i Norge, företradesvis, sökt göra proselyter hos den studerande ungdomen. Den Conslitutionelles redaktion saknar i öfrigt icke talang i den grad, Ins. velat finna, och dennes uppsats hade derföre rätteligen bordt sluta med den välkända maximen: audiatur et altera pars.n Uppsatsen lyder som följer : Den i ticningarre mycket omtalade, och i sig sjelf visserligen förargliga katastrof, som ägde rum på hufvudstadens teater vid uppförandet af Heoric Wergelands stycke, Campbelle:ne, syoes hafva utbredt missnöjz och en viss nedslagenhet hos dem bättre, mera sensade, delen af publiken. På insämdaren har den haft en hel annan verkan, ty den har, som han bhoppas, bidragit att f.amkalla savningen i ljuset, och sanningen kan man aldrig bringa för stort offer. Med uppmärksamhet har insändaren f: ljt det parti, som än, efter dess nuvarande organ, henämnes de Constitutionellen, än eftsr aess förra, Vidarhjeltarne, Damrings-männen, de yförnäman, än i motståndarnes bittra språk, ndet förnäma skoja-packetn, eller af sina ifriga beunirare, d. v, s. af sig sjelf, den eleganta verl: