Aftonbladet – 20 februari 1838, sida 3

teteteRNs esta REVY AF TIDNINGARNE. — Någon, som tyckes hafva väl reda på befor. dringarnas hstoria inom svenska armån, bar sannolikt i ändamål att åtminstone inom de re: gioner , hvarest Svenska Minerva läses, förtaga det tilläfventyrs mindre angenäma intrycket af Majorerne vid Kongl. Svea Lifgarde Ankarsvärds och Torverbjelms förbigående , ge nom hofmarskalken baron Flemings befordran. ehuru yogre kapten än de båda nyssnämnde. till major i regementet med tjenstebref, framdragit åtskilliga föregående exempel på off.cera re ivom armön, som bhfvit befordrade till antingen meajorer på. stat, eller majorer i regementerne med tjenstebref, utan att vid utnämningstillfället hafva varit de äldste i sin grad, och antalet af sådana befordringar uppgifves hafva utgjort icke mindre än 42, s-dan år 1828 e!ler på de sista tio åren, Hä:af drages nu naturligtvis den oförgripliga slutsatsen , att Aftonbladets härom dagen gjorda avmärkning, det en sådan prejudice som den ifrågavarande, vore stridande mot all föregående vana vid sådana tillfallen, beit och hållet varit tagen ur luften. I anledning hövaf tillåte vi ess den anspråkslösa erinran, att vi alldeles icke saknat kunskap om hvad hela allmänheten nogsamt känner af daglig erfarenhet, att äldre kaptener vid landtarmen stundeligen blifva förbigångne till majorsbeställningar af off.cerare , som ifrån staben eller garderna inympas på regementerna; men nu gällde den ofvannämnde anmärkningen alldeles icke förhållandet inom armåe ni allmänhet, utan endast inom gardet; och der vore det intressant, om den, som författat Minervas artikel, kunde citera några dylika exempel, jemförliga med det, soma nu varit föremål för uppmärksamheten. I all sådant icke sker eller kan ske, så lärer an närkningen stå fast och det mu i Minerva gjorla försöket till vederläggning deraf få gälla, hvad det kan, till författarens egen hugsvalelse. Hvad föröfrigt beträffar den insinuationen, att nmärkningarna öfver detta ämne i Aftonbladet gentligen skulle härledt sig endast derifrån, att major Anckarsvärd är i nära slägtskap till frih. Carl Henr. Ancksrsvörd, så är det nogsamt bekant, itt Red. af detta blad ingalunda stått med den ednare i så nära förhållanden , eller ens alltid arit af så lika åsigter med honom, att något ikadt skäl för oss kunnat hemias specielt från denna omständighet. Detta infall saknar såleles all udd, och msinuvationen är af samma nob a art som Minervas vanliga. Efter sig sjelf lömer man andra. Det skulle utan tvifvel vait ganska tillfredsställande, om intet skäl till nmärkning vid detta tillfälle kunnat hemtas från akens egen beskaffenhet. Men att denna är vågot kinkig, vill uppenbarligen synas just derif, att man icke kan gifva något verkligt eller annat skäl än blotta gedtfinnandet för den vidsgna ovsnliga åtgärder, utan i det stället nödsas låtsa söka efier främmande motiver hos anira.