Aftonbladet – 15 februari 1838, sida 2

(Insändt.) Ställningarnas Förhållanden, eler Förhållandernas Ställningar, Behandlade i Svar till Författaren af Skildringar ur det inre af dagens historia. Första Brefvet. Min kusin! Den optimism, du tillvitar mig, kommer ganska riktigt af mina nställniogar och förhållanden,, men också till icke ringa del af de allmänna ställningarna. Dina snillrika och lekande skildringer hafva dock alltid den verkan på mig, att de muntra och stärka mitt sinne och, ehuru otroligt det låter, sjel(va min optimism. Den är icke intolerant, utan tål med god smak påstötningar af pessimism, så vida den icke är alltför surmulen. Ena händelse har velat, att jag icke fått ditt originalbref från posten, utan måst, gemensamt med hela allmänheten, läsa den tryekta kopian i stället; och detta föranleder mig att på samma väg svara, emedan jog begynumer tro, att brefven på den säkrast framkomma. Med hela allmänheten till åhörare vill jag således utföra min andel af rättegångem mellan optimismen och pessimismen; och jag vill, för beqvämlighets skull, följa dima satser på spåren och söka belysa dem i den erdning du gifvit dem. Uti dina tankar om protokoller och krig instämmer jag i det hela. Visserligen kan imtet guld skapa en Napoleonsk fältherre; men exempellöst är ieke, att en fältherre skapat (eller skrapat) guld. Hvad han skall med det, vet vår Herre; förmodligen göra storverk. Sålunda kan guld komma af storverk och storverk af guld; och i storverk, som du vet, ingår äran. Om denna kan äfventyras i diplomatiens krig, så äro de deremoet ingalunda så farliga för guldet; och det är egentligen i barrikad-krig, som man tror detta äfventyras. Jag anser således orsaken, hvarföre vi få så mycket protokoller och så litet kabinettskrig, mindre ligga i guldets gång och lysande, än i det andra skälet, du angifver. Förstår man ställa saken rätt, så kan tvärtom ett litet kabinettskrig vara att förtjena en smula på, då deremot barrikadkrigen förete klena utsigter i den vägen; visst icke så till förstående, som någondera, den afträdande eller den tillträdande, t. ex. i-Frankrike, gjort någon materiel förlust på barrikaderna; men det är förlust nog att icke hafva vunnit. Den ende, hvars guld satt emellan, var Jaques Lafite, den token, som trodde, att den, som har guld, kan vara narraktig nog att hafva ideer, och offra guld för dem. Öfver barrikadfrågan har jag funderat åtskilligt och tyckt mig se, att de der gatstenarne äro den mest infernaliska uppfinning, som någonsin blifvit gjord; och jag hoppas, att alla kloka regeringar må påtänka, att antingen maeadamisera sina hufvudstäder, eller helst, såsom på några ställen i London blifvit törsökt, belägga gaterna med grofra jermhällar, hvilka icke så lätt kuona uppstaplas eller kastas. Allt skulle ännu kunna hjelpas, om någonting i den vägen vidtoges, och det sedermera lyckades att ställa den väpnade styrkan på en annan fot. Bland alla afgrundsfoster af revolutionen var den allmänna national-beväpningen det fasligaste. I gamla goda tiden, då man hade sina tregna Schweitzare, som icke ens kunde tala det bevakade landets språk, och andra värfvade truppar, som voro fullkomligt säkra, då betydde sjelfva barrikaderne mindre; msn den ofvannämnde afgrumds-uppfinnivgen af en folksväpning och af armåns tagande ur denna , har sjort barrikaderna vådligare. Jag ryser, då jag änker på den icke exempellösa händelsen, att yrorskålar supas tvärsöfver de uppstaplade gattenarna; och hvem kan skjuta nitiskt På sin öttslige supbroder? Jag tillstyrker således alla aderliga regeringar att 1:o tänka på en bättre atuläggoing, 2:o att med händer och fötter t ida för bibehållande af allt, sem liknar en tående, på blind lydmad grundad, och endast ör solden existerande, arme, samt att, der en