lr Armentier. Ah,... jo nu! Mimi, kallad ,Sauguene! . .. För tusan, det var så längese-I dan jag såg er! Chabriol (för sig). Besitta! det har allt sina , grundliga skäl, min goda man! I Armentier. Sitt ner, jag ber! hvila er! ni Ityckes vara trött. (Ropande.) Hustru min, hustru min! här är en landsman ; bär in en butelj vin och gif oss en bit att äta! Chabriol (sträckande sg på sin stol, och imed munnen full). Ack, min bästa Mr ArmenItier, jag har kommit hit, (tagande på sig en beveklig min, och i gråtande ton), jag har komI mit hit för att medde!a er en högst bedröflig tidning. . .. Armentier. Min Gud! Hvad är det? . tala! Chabriol. Jag kommer direkte från Saussan . . . för att underrätia er om ett dödsfall, nemligen er . .. er. . . (han torkar sina ögon) Jer.ss (han gråter som ett barn.) Armentier. Hvilkens dödsfall? . . . Ni gör I mig helt förskräckt! Chabrio!l (för s:g) Förbanna mig, om jag Tvet hvem jag skall hitta på! (Högt.) Ack, min I bästa Mr Armentier! er... er svågers! Armentier (förvånad). Min svågers? Jag I bar ingen svåger. Chabriol. Har ni ingen? Hvad, är det sannt Toch visst? I Armentier. Fullkomligt! Jag måtte väl veta,om jag eger någon svåger eller inte! . .. Jag I bar icke i hela Saussan mer än en kusin, vid namn Contier. . .. Chabriol (bäfrigt infallande). Alldeles, en i kusin!... Hm! det är ju det jag ville säga! Ja, en kusin! Jeg har kavske sagt svåger; så jag sitter och pratar! . .. Har jag verkligen sag: svåger? Hvar hade jag pu mina tankar? Vet är (er kusin, des arma Mr Contier, som är död. Armentior. Hvad säger ni? År den hederlige mannen död? En förträfflig vän, en förträfflig anförvandt! Hens stackars hustru är väl otröstiig? Chabriol. Hans hustru, ja visst! .. . Hon är mycket sjuk, hon lemnar ieke sängen, . .. det är från henne jag är hitskickad. Armentier. Och två små barn på det sättet slldeles öfvergifna! Fadren död, modren sjuk! Chabriol. Ack, ja! stackars små faderlösa! Det ar för deras skull jag skulle be er fara till Saussan; hela slägten lärer komma der tillsammans vid detta laget, och det är endsst er man väntar på. Årmentier är en ytterst beskedig man, framför allt ganska känslofull och lika mycket slägtkär, som gästvänlig,. Efter att hafva skänkt sin kusins minne några tårar, fattar han det beslut, stt redan snart instundande nait gå till AiguesMortes, der han har några affärer att uträtta, och att sedzn, så fort han kan, bege sig till Saussan, hvarest man så otå!igt väntar hans auvkomst. Han bjuder den förbindlige budbäraren på qvallsvard och uttömmer sig i tusea ursäkter, för det han nödgas låta honom taga nattqvarter på värdshuset, emedan i anseende till förestående vinbergning alla :um och sängar i hans eget hus äro upptagne. Om morgonen derpå var Armentiers hustru bittuda på benen, för att komma ut på egorna j: och hafva ögat öfver sitt skördefolk, — herrn sjelf var väl nu också i rörelse på hemvägen från Aigues-Mortes, — och hon skulle väl önskat att få bjuda sitt främmande från Saussan frukost; men Chabriol brydde sig icke om att i: stiga upp så tidigt, och när han slutligen inji fann sig hos pappa Armentier, hade den raska frun redan begifvit sig till vinbergen och endastj: lemnat hemma ett elfva-års barn, för att vakial:? huset och göra les honneurs, vid frukosten. : Att vända bort barneis uppmärksamhet vari) en lätt sak, och herr Chabrio! befann sig så lunda för några ögonblick ensam herre öfverj! huset. F:u Armentier träffade vid sin återkomst den älskvärda gästen inne i något af busets småhå I