Aftonbladet – 9 februari 1838, sida 1

———— OM STRAFFANSTALTERNA. Under denna titel innehåller Norska Iorgenbladet en wmsänd artikel, hvars författare, efter några alimänna reflexioner em dessa anstalters beskaffenhet, sager: Menniskovånnen, som i hvarje finge ser en fallen broder, hvars förseelse kanhända afpressat föräldrar och anhöriga tusende tårar, och hvars öfriga goda egenskaper kanske här ligga begrafna, kan ej annat än med rörelse och smärta göra dessa betraktelser, isynnerhet då han påminner sig, att desse olyckliges moraliska och borgerliga existens måhända är förstörd för lifstiden, antingen de blifva lössläppta eller icke. Man kan ej annat än förvånas öfver att, medan så många välgörande samfund stiftas, såsom till Evangeliska missioners befrämjande, andaktsböckers utgifvande, Bibelns, serdeles Nya Testamentets, trycknieg, jemte flera dylika, ingen tänkt på att stifta en förening, i afsigt att på ett eller annat sätt förbättra dessa olyckliga fallnes tänkesätt och begrepp, hvarpå det förmodligen mest berer, om de efter deu bestamda s rafftiden skola åter bhfva pyttiga medlemmar af samfundet eller icke; så mycket mer som samhället är förbundet att mottaga dem, så snart deras strafftid är tilländslupen, och de då kanhända äro mera förderfvade, än när de först inspärrades. En missionär skulle i sanning här göra lika mycken nytta och förtjena lika så många välsignelser i fängelserna, som i Afrika.n Insändaren har sig bSekaut, att en anonym skrifvelse, med önskan om några timmars undervisning hvarje vecka för förbrytare i straffanstalterna, inlemnats till direktionen för sällskapet De rödlidandes vänner i Trondhjem, som genom sin verksamhet uträttat mycket godt, och svm vid sin årssammankomst bestämt en summa för lösgifna fångar, som utstått sitt straff, samt at denna framställning emottagits med både välvilja och uppmärksamhet, men att saken l:kväl icke kunde verkställas, dels emedan sällskapets fond hade en gifven bestämmelse, dels af fruktan att anses vilja göra ett ingrepp i auktoriteternas behörighet.n Insändaren föreslår derföre en adress till regeringen och kommande Storthing rörande detta ämne. Dessa reflexioner äro värda att behjertas öfver allt, och ostridigt vore ett sällskap, för sådant ändamål stiftadt, hos oss ännu mera af behofvet påkalladt och i stånd att göra mera nytta, än många af dem, som redan finnas. Man vet, hvilka välgörande resultater i Förenta Staterna härflutit från Qväkanes vård om fångarne och en förbättring i deras både materiella och moraliska tillstånd. Vi befara likväl, att, så länge strsffllagarna och straffanstalterna hes ess äro i sitt nu varande skick, kan ett sådant sällskap icke på långt när uträtta allt det goda, hvaraf det eljest skulle kunna vara mäktigt, och att de frön till gagn, det kunde utså, skulle ganska ota motverkas af sjelfva organisationens bristfälliga beskaffenhet. — Hvarje tanka på detta ämne är ett infandum jubes renovare dolorem. Wå fråga först uppkom om keorrektions-inrättuingars stiftance hos oss och en serskild direktion för fångvården organiserades, gladde sig hvarje menniskovän deråt, och ansåg det såsom ett steg till en vigtig och behöflig reform af vår kriminal-lagstiftmng. Ehuru ofta förhoppningarna i sednare tider blifvit hedragna på håde saker och personer, hafva de likväl kanhända aldrig blifvit på ett så skriande satt svikna, som här; och om man vil hafva ett sammandrag af historien om våra dagars administrativa vishet, af förmågen alt uppfatta tidens fordren, sf talangen att genom hehandlingen förvända en god idd och förbyta dess välsignelse till förbannelse, så bör man se vårt korrektions-system, sidant det nu finnes. Hela allmänheten bar mingialdiga gånger baft tillfälle intyga detta, och hufvudstadens brottmåls