Aftonbladet – 6 februari 1838, sida 1

VV JR OM PN OO 0 På theatre de la gait uppstod den 17 Jan. en annan våda, som dock aflopp skonligt: kranen på vattenreservoi.en hade blifvit öppnad, och kunde icke nog hestigt stängas, så att vattpet i några minuter sprutade ned öfver psterren, der naturligtris et häftigt skrik och tumult uppstod. : Korrektionella polisdomstolen har fiikänt National och Messager för Emil Girardins bekanta anklagelse. Man har än cn gång talat om en tillimnad pattentat mot Konungen; och en pyligen ull Paris kommen person skall vara arrerterad. Max är så van vid dylika rykten, att de numera icke väcka uppseende. Spanien. Underrättelserna från Madrid gå till den 12, men innehålla föga faktiska nyheter. Deremot felas icke några, som tilåta en temligen tydlig öfverblick af landets sannskyldiga ställning, och sålunda några slutföljder, rörande dess santolka framtid. Det berättedes allmänt, att heriar Martinez de la Rosa och Calatrava haft en sammankomst hos general Czstannos, för att öfverlägga om interventionsfrågan, men skiljts å, u tan att ha kommit till zsnn:t resultat än ömsesidig förbittripg. Kongl. tryckeriet hade i 24 timmar varit omgifvet af vakt, som slippte ingen hvarken in elier ut, hvilket föranledt åtskilliga rykten. Enligt somliga lät Hr Ofalia trycka ett långt manifest om en ny sakernas ordning; enligt andra, var en öfverenskommelse med Pretendenten å bane, afslutsd på Frankrikes och Englands in:åden, till följe af hvilken hans son skulle förmälas med d ottning Isabella 0. S. Vv. Som imedlertid intet manifest utkommit, så visste man ej hvad man skulle tro, och det var derföre naturligt, :tt saken skulle komma till tals i Cortes. Detta skedde d. 9 och 10 Januari. Avnu en anledning var Carlistgeneralen Garcias stälning vid Calatayud, som hindrat postens ankomst til Madrid, och hvilket väckt lika mycken oro som missnöje, Ministrarne. som fruktat ett utbrott derat, hade vidtagit flera åtgä der för att bibehålla ordningen, både inom och utom sessionssalen. Kammaren var öfverfull både af ledamöter och åhörare, bland vilka man märkte infanten Don Francisco. Kammarens utmärktaste talare deltego i debatten. Hvad som i allmänhet karakteriserar denna, var den fullkomliga hopplöshet, ministeren uttryckte att kunna sluta kriget med landets egna medel. Styrelsen såg sin enda räddning i fransyskt och engelskt biträde, och äfven större delen deputerade ingingo på denna åsigt, ehuru mycket den tycktes strida mot den spanska stoltheten. Början gjordes af deputeraden Huelves, som klagade öfver provinserna Ciadad-Reals och To ledos bedröfliga tillstånd, der 400 kuirassierer nyligen blifvit mördade, och der det hvimlade af rofvare, hvilka ihjelslogo de resande, sedan de plundrat dem. Krigsministern sökte försvara regeringen mot den förebråelse för svaghet, Hr 9. gjorde henne, sade, att man hade en general och två generalkommendanter i nämnde provinser, att man icke erbjudit upprorsstiftar:e någon amnesti, utan endast befallt, att fingarne icke skulle nedskjutas utan åtskillnad, som hitulls ofta skett, utan berättelse afgifvas till regeringen. Denna mildhet tadlades åter af generaol San Miguel, som sade, att kriget icke vore en familjetvist, utan en strid på Hlif och död. Fråga vore endast, om det konstitutionella Spanien hade stridskrafter mog dertill eller icke. I sednare fallet wille han för sin del bevilja allt, som erfordrades o. s. Vv. Härtill svarade finansministern, att styrelsen ej vore för en främmande intervention, som ej lemnade någon borgen för Spaniens sjelfstindighet; men hvad landets bjelpkällor angick, så voro de lättare för en deputerad att tala om, än för en minister att realisera. Det vore ej nog alt utskrifva trupper, utan man borde äfven sörja för deras behof. Större delen af dem man utskrifvit hade återvändt hem, en annan hade slutit sig till de Carlistiska banden. En kredit kunde men icke framkalla med ett trollslag , när spanska fonderna på utlandets börser gällde 20 procent. Ordningens återställande vore hufvudsaken o. s. v. Man ehmärkte, att franska ministern, Hr Latour Maubourg, som befann sig i den diplomatisks locen. härvid oaf sitt hifall tillkänpå med stark: