Aftonbladet – 3 februari 1838, sida 1

Det vanliga böndagsplakatet, utfärdadt d. 30 Dec. förlidet år, innehåller, efter ingressen, följande: Bland de tillfällen, då Vi, under utöfningen af Vårt konungsliga ksll, tale till eder, älskade undersåtare, värdere Vi syonerligen det årligen återkommande, då Vi, såsom svenska kyrkans öfverhufvud, i religionens namn, bjude eder, att på särskilda andaktshögtider knäböja och nederfalla inför fädernas Gud, hvilkens sanna fruktan, enligt Jesu lära inhemttad och efter Hans föresyn utöfvad, är menniskans innersta behof och heligaste åliggande, i lifvets skiften.n ,Tiden har, under det år, som Vårt tacksamma minne närmast återkallar, for rikets innebyggare gått sin stilla gång, i fredens lugn och under lagens skydd. Svenska medborgare hafva, under åtrjutande af Guds ords ledniog och tröst både i Hans Hus och i enskilda boningar, fortsatt deras lofliga verksamhet i alla rigtningar; och ungdomen har förberedt sig, att, i sin ordning, öfvertaga de äldres arbeten. Sjelfve hafve Vi haft den för Vårt hjerta dyrbara tillfredsställelsen, att, inom rikets flesta landskap, besöka Våra trogna undersåtare i deras hembygder, och med egna ögon skönja deres trefnad, deras kärlek och landets förkofran. Året har dock icke förgått utan pröfningar; jordbruket har, på flera orter, saknat sin lön, och mången idkare af den förnämsta blind rikets öfriga näringar är, genom händelser i andra länder, utan påräkvad afsättsing och förnyade medel till yrkets bedrifvande. I dessa förhållanden bören J, älskade undersåtare, finna en påminuelse från Honom, som vexten gifver ech leder folkens vägar, alt med ännu större omtanka sköta edra värf, att med måttlighet njuta hvad Herren förlinat, och att, med den inbördes kärl:k, som ej söker lön, bistå hvarannan, der den undsättnivg, Vi, rced faderligt hjerta, åt behöfvande lemnat, icke kan göra tilllyllest. Mea menniskan lefver ej endast af bröd, utan af hvart och ett ord, som går af Guds mun. All yttre förkofran, ja all lärdom, foörvärfvad i skolan eller i lifvet, är fåfäng, om ej den inre menniskan tillvexer, om ej en hvar uppriktigt tänker och beder: skapa i mig, Gud, ett rent hjerta, och gif mig en ny vis anda, fromhetens och förtröstningens, kärlekens och försakelsens anda, som allena är den sanna med