Aftonbladet – 1 februari 1838, sida 3

;Jsadlad tillreds på gården, och ilar sålunda p lvägen åt Paris. Pappa Grandet upptäcker detsamma, att han blifvit bestulen, nu är det Ihans tur att dåna; han reser sig likväl snart iIgen, för art utgjuta ve och förbannelse öfver denna niding till systerson, — ty hvem ennan än han skulle väl ha begått stölden? — oci han sätter genast hela grannskapet på benen; att förfolja rymmaren. Innan denne ertappas, har Eugenie likväl redan upptäckt, att det är hon, som är den brottslige. Hans raseri utbryter väl till en början med förnyad kraft emot den stackars flickan, men det är honom omöjligt att längre bålla ut med vreden mot deana doiter, som varit honom alltid så kär, och innan man vet ordet af, är pappa Grandet som en omvänd hand. Men skulle vara färdig kalla det ett underverk; det saknas likväl icke exempel på dylikt folk som gubben Grandet, hvilka just genom någon kännbar förlust blifvit helt och hållet förärdrade och kurerade för sin passion. nJag skall äta upp allt hvad jag har ! utbrister han i förargelsen, och jag är säker på att man i denna stuovd skulle få hvad som helst af honom, om blott man toge honom på hans ömma. När Charles ändtligen uxrder bevakning återkommer, blir han ganska angenämt ofverrasskad. Han erfar nu, huru ädelt haas vackra kusin blottställt sig för honom och hans far, hans hjerta fylles, såsom det i romanstil heter, af ;blandade känslor,, tacksamhetens, beundrans, och den gryende kärlekens. Också har väl aldrig första kyssen blifvit eldigare gifven och återgifven, än här, då onkel ett, tu, tre får det infallet, himlen vete hur och hvarifråa, att sluta den förtjusta Charles i den hulda Eugeniss armar. I detsamma hörs en pitksmäll. Det är Isidor, som bringar den glada nyheten, alt Herr Charles far verkligen riktigt inhändigat den skickade summan och befioner sig, Gudi lof, vid fu!lkomlig helsa. Stackars Isidor! Din sköna i en annans famn, se der lönen för dina trogna tjenster, ditt långa slafveri, ditt besvär ännu i dag med flänget till Paris, med ;sockret och tårtorna! Det är, som hvar man vet, en sällsynthet att finna en rätt lyckad upplösning på en roman eller ett drama; ifrågavarande komedi gifver ej heller en sådan. Dess slut saknar vwerkligen all motivering, och det är nästan som om man fått en skopa vatten öfver sig, när man ser gamla pappa taga de ungas händer och förena dem. Dock saknar den icke sina förtjenster, och står i måoga fall framför mängden af franska komedier i populära situationer. Den Giriges karakter är i några drag chargerad, men den saknar icke andra af verklig. sanning. Dialogen äger i allmänhet förtjenst, ehuru den lider af det felet, att siundom vara mindre lyckligt fördelad mellan olika grupper hvar för sig, hvarigenom nog långa luckor för den ena eller andra uppkomma, att fyllas med stumt spel. Pjesen har det för sig att utföras med en ovanligt tillfredsställande ensemble af samtliga de spelande. Fru Hjortsberg är en intagande Eugenie, Fru Bock, husets trotjenarinna, som alltid en kostbar gumma, Herr Sevelin en i mer än eit ögonblick förtr:flig Harpagon, Hr Stjernström en elegant Parisien, iir Hyckert en till förtjusning dum och tölpig Isidor.